En rapport gjord av religionssociologen Erika Willander och David Thurfjell, professor i religionsvetenskap, undersöker inställning till religion och sekularitet hos icke-religiösa och religiösa personer med muslimsk och kristen familjebakgrund.
Rapporten fokuserar på den grupp som författarna kallar postmuslimer: personer som själva eller vars föräldrar är födda i ett muslimsk land, men som identifierar sig som icke-religiösa.
– Både media, forskningen och allmänheten fokuserar på den minoritet av människor i Sverige som har en religiös bakgrund och som är utövande. Den ganska stora grupp som inte är utövande vet vi väldigt lite om, säger Erika Willander.
Populärt att fira kristna högtider
I enkäten har respondenterna fått svara på i vilken utsträckning de firar kristna och muslimska högtider. Att en majoritet av kristna och postkristna firar kristna högtider är inte så förvånande, men att även muslimer och postmuslimer gör det var tyckte forskarna var en spännande upptäckt.
Nära hälften av de utövande muslimerna uppger att de firar jul och cirka en tredjedel att de firar påsk. Ungefär lika många av postmuslimerna firar påsk och drygt två tredjedelar firar jul. Det är vanligare att postmuslimer firar kristna högtider än muslimska högtider.
– Vi ser det som en sorts integrationsvilja. Det är en obesvarad kärlek, för muslimerna och postmuslimerna firar kristna högtider och kan i någon mån känna att kristna värderingar är en gemenskap man kan skriva in sig i. Men de som ser sig som kristna eller postkristna firar inte muslimska högtider, säger Erika Willander.
Vanligare med Gudtro hos postmuslimer
Svaren på frågan om vad de tror på, visar att postmuslimer har en gudstro i betydligt högre grad än postkristna. 37 procent av postmuslimerna säger att de tror på Gud och 6 procent av de postkristna.
– Att säga ”Jag tror på Gud” är inte lika mycket att stå på barrikaderna i den postmuslimska gruppen som det är för dem med ett kristet kulturarv, säger Erika Willander.
– Det de postkristna gör i högre utsträckning är att både instämma med kristna värderingar och att fira högtider. Det som ligger närmare praktiken är inte känsligt för de postkristna, medan tron inte är känslig för postmuslimer.
Många muslimer tillhör Svenska kyrkan
I frågan om tillhörighet till olika religiösa samfund finns det en sak som enar. Inte bara en majoritet av kristna och postkristna är med i Svenska kyrkan. I den mån postmuslimer tillhör ett samfund, nio av tio gör inte det, är Svenska kyrkan vanligast att tillhöra.
Bland muslimer är det vanligast att uppge att man inte tillhör något trossamfund, men det är lika många som uppger att de tillhör Svenska kyrkan och som att de tillhör ett sunni-muslimsk samfund.
– Det är en ny upptäckt att det finns så stark samhörighetskänsla till Svenska kyrkan även bland muslimer och postmuslimer, säger Erika Willander.
Rapporten om postmuslimer har kommit med lärdomar, men Erika Willander poängterar att den inte ger alla svar. Hon hoppas att resultaten kan väcka nyfikenhet och öppna för samtal och fler frågor.
– De flesta människor är inte religiösa enligt idealbilden vi har av en väldigt religiös person. De flesta är ganska pragmatiska. Man firar vissa saker, bär med sig vissa grejer och kompromissar med annat och man anpassar sig till det samhälle där man befinner sig. Det går lite obemärkt förbi eftersom vi har haft så stort fokus på de vi föreställer oss är de mest religiösa.
Känner sig inte representerade av Svenska kyrkans ledare
I den mån postmuslimer tillhör ett samfund, nio av tio gör inte det, är det vanligast att tillhöra Svenska kyrkan. Även bland muslimer är det vanligast att inte tillhöra något trossamfund, men lika många uppger att de tillhör Svenska kyrkan och som svarar att de tillhör ett sunni-muslimsk samfund.
– Det är en ny upptäckt att det finns så stark samhörighetskänsla med Svenska kyrkan även bland muslimer och postmuslimer, säger Erika Willander.
Samtidigt, säger Erika Willander, visar enkätsvaren att personer som säger sig tillhöra Svenska kyrkan inte nödvändigtvis känner att dess ledare representerar en och ens tro.
Erika Willander hoppas att resultaten från rapporten kan väcka nyfikenhet och öppna för samtal och fler frågor.
– De flesta människor är inte religiösa enligt idealbilden vi har av en väldigt religiös person. De flesta är ganska pragmatiska. Man firar vissa högtider, bär med sig vissa religiösa symboler men kompromissar med annat och anpassar sig till det samhälle de befinner sig i. Det går lite obemärkt förbi eftersom vi har haft så stort fokus på dem som vi föreställer oss är de mest religiösa.
Alla får vara med tycker ärkebiskopen
Ärkebiskop Martin Modéus tycker inte det är något märkligt att såväl kristna, postkristna, muslimer och postmuslimer känner tillhörighet till Svenska kyrkan.
– Undersökningen är en påminnelse om att det här med religion och sekularisering är mer komplext än vi ofta tror. Å ena sidan tycks vi underskatta religiositeten hos svenskar med kristen bakgrund och därmed osynliggöra religionens betydelse. Å andra sidan tycks vi överskatta religiositeten hos svenskar med muslimsk bakgrund och därmed osynliggöra sekulariseringens betydelse bland muslimska grupper i Sverige.
Hur ska Svenska kyrkan förhålla sig till att icke-kristna känner tillhörighet till samfundet?
– Svenska kyrkan granskar inte individens tro. Alla får vara med. Det behövs sammanhang där vi vandrar med människor en bit på vägen utan att avkräva eller avkrävas bekännelser. En människa kan vara medlem i Svenska kyrkan för att hon vill bevara sin koppling till ett arv, för att hon känner igen sig i kyrkans tro eller för att hon vill lära känna ett arv. Människor får vara med utifrån sina egna villkor, och tron definierar man själv. Bland våra medlemmar finns både ateister, agnostiker och många andra som på olika grunder värdesätter sin relation till kyrkan. Det är en tillgång och det rubbar inte på något sätt vårt självförtroende som kristen kyrka.
Vad tänker du om att alla grupper, utom kristna, i låg grad känner sig representerade av ledare i Svenska kyrkan, samtidigt som de känner tillhörighet?
– Det är positivt att man känner tillhörighet, det är grundläggande. I en folkkyrka kan man inte riktigt tänka kring ”representation” på samma sätt som i en förening. Vår uppgift är inte att återspegla en grupp av likasinnade utan att förkunna evangelium i ord och handling.
– Frågan om huruvida man känner sig representerad kan höra samman med olika saker, till exempel i vilken utsträckning man stämmer in i den kristna förkunnelsen. Det är inte förvånande om de som tydligt räknar sig som kristna också har lättast att känna sig representerade i förkunnelsen.
