Oliver Jähnke vill bryta transfobin: "De ville rädda mig från helvetet"

- My nani, maternal grandmother, still remembers you and she wants to call you, säger den indiska juristen Jagrit när Oliver Jähnke ringer honom på Facetime. 

Klockan är tre på eftermiddagen i den indiska huvudstaden New Delhi och Jagrit sitter fast i trafiken.  

Jagrit är, precis som Oliver Jähnke, transperson och tillhör den skara hbtqi+-personer som han har intervjuat till sin Youtubekanal ”Queers of the world”. 

På hemlig ort

Oliver Jähnke kommer precis från ett läger för kristna hbtqi+-ungdomar som han leder, bara dagarna innan invigningen av Stockholm Pride. Det är Kristna regnbågsrörelsen, där Oliver Jähnke är vice ordförande och talesperson för transfrågor, som anordnar lägret.

- Det känns redan som en tight grupp, där många uttrycker en vilja och längtan efter nya, toleranta sammanhang. Man känner sig ofta ensam som hbtqi+-person, kanske särskilt i en kyrka, säger han.

De håller lägret på hemlig ort. Detta med anledning av att vissa i gruppen inte är öppna med sin identitet, varken för sin familj eller församling. 

- Det kan bli allt från obekvämt till farligt och otryggt om utomstående skulle få reda på något.

Uppvuxen i frikyrkan

Oliver Jähnke är uppvuxen i en frikyrkoförsamling och beskriver en till en början händelserik och ljus tonårstid med festivaler, konferenser och ungdomsläger. 

- Församlingen var min familj och vi spenderade mycket tid ihop. Då såg jag det som oproblematiskt och härligt. I dag inser jag att mycket som jag var med om inte var okej och skadligt för mig. Jag lever fortfarande med trauman från den tiden.

Oliver Jähnke trivs nära havet och har seglat så länge han kan minnas. Men det var något som skavde i barnet Oliver. Något som han själv varken kunde eller vågade uttrycka. Det visade sig att han var en transperson. Men det vågade han berätta för sin frikyrkoförsamling först som ung vuxen.

Vände honom ryggen

Han minns än i dag den unga pastorn och andra ledare inom kyrkan som kallade honom till möten. Detta, enligt Oliver, för att tala om för honom att trans- och homosexualitet är en synd och att hans roll i församlingen var hotad. Samtidigt som vänkretsen inom frikyrkan vände honom ryggen. 

- Jag grät väldigt mycket efter att ha blivit inkallad till möten hos ledare inom kyrkan hela hösten. Det var läskigt och kändes som ett svek. Det gick sedan över i en sorgeperiod, och jag började fundera om jag ens ville vara med i den här gemenskapen. Jag kände mig väldigt ensam och ledsen. Sedan kom ilskan, hur kunde de göra så här mot mig?

Oliver Jähnke beskriver samtalen hos pastorn som påfrestande och manipulativa.   

- Han hade snälla blå ögon och sade saker som han trodde var av kärlek, som att han ville rädda mig från helvetet. 

Han började känna tvivel i sin egen tro. 

- Hela fundamentet i mitt liv var tron och min relation till Jesus. Men när församlingen gjorde det så tydligt att vi hade olika syn på hbtqi+, började jag också ifrågasätta mycket annat i livet.

”Jag vill inte ändra någons övertygelse”

Oliver Jähnke anlitas numera av Svenska kyrkan för att föreläsa om inkludering av transpersoner, vilket är en del av bearbetningen av sitt eget trauma. Han menar att diskrimineringen gör sig synlig även i de svenskkyrkliga rummen.  

Under senare tid har Svenska kyrkan förvandlats till en regnbågskyrka där inkludering för alla, oavsett könsidentitet och sexualitet är ett centralt budskap. Har Svenska kyrkan kommit långt vad gäller inkludering?

- Väldigt långt. Om vi jämför alla världens kyrkor så skulle Svenska kyrkan vara bland de bästa i klassen. Men räcker det att man är bäst, om diskrimineringen ännu finns kvar? 

Oliver Jähnke ger som exempel prästers rätt att neka vigsel av samkönade par.

Ska prästerna gå emot sin övertygelse?

- Jag förstår att man kan ha den övertygelsen men det skapar en otrygghet för queera personer i kyrkan. Det gör att Svenska kyrkan som helhet inte är öppen och inkluderande. Jag skulle önska att de själva vill ändra på det. Jag vill väcka något i prästerna, självreflektion och nya tankar som kanske kan leda till att de inser vidden av konsekvenserna av deras övertygelser. Det måste komma inifrån. 

Vad kan Svenska kyrkan göra för att bli mer inkluderande enligt dig? 

- Det behövs en bredare representation av människor på alla positioner, som fler transpersoner i kyrkostyrelser och på församlingsråd. Det behöver finnas samtal där man vågar prata om dessa frågor, och där är Svenska kyrkan modigare än ändra. Det är väldigt få frikyrkor som ens vågar öppna asken.  

Vändpunkten

Oliver Jähnke såg inget annat val än att lämna frikyrkan. 

Vändpunkten kom när han träffade Emanuel som bar på liknande erfarenheter.  

- Han blev en nära vän, nu min bästa vän och partner. Vi pratade mycket om konkreta händelser, om varför det gör ont och känns som ett svek. Vi läste många böcker och vred och vände på Bibeltexter. Vi grät tillsammans och tröstade varandra på samma gång, berättar Oliver Jähnke. 

Vad är lycka för dig?

- Att känna frid och inre lugn. Att få vara den jag är och bli sedd som den jag är. Hela livet har jag betraktats som en tjej. Jag tror inte att jag någonsin skulle kunna bli lycklig på den skeva grunden.

På din Youtubekanal intervjuar du alltifrån en dragqueen i Singapore till en queer buddist och en homosexuell sexarbetande man i Tunisien. Vad har de gemensamt?

- Vi är en familj. På papperet borde jag inte kunna klicka med en homosexuell sexarbetare i Tunisien, men så träffas vi och förstår varandra direkt. Den djupaste kärnan i oss är densamma, och vår vilja att bli accepterade av vår omgivning. 

Det tåras i ögonen på Oliver Jähnke när han sagt hejdå till Jagrit.  

- När jag reste till Indien och träffade honom första gången bodde jag hos hans familj, det var ett väldigt fint och varmt möte. Vi kändes som bröder direkt. Jag var med som stöd när han tog sin första testosteroninjektion. Han har en väldigt fin mamma som tog hand om honom efter mastektomin, som är en könsbekräftande operation. 

Leder samtal på Pride

Under Stockholm Pride ska Oliver Jähnke leda panelsamtal på Pride house om transinkludering men relationen till regnbågsfesten är tudelad för honom.

- Pride som grundrörelse är väldigt viktig. Den politiska aspekten känns skitviktig och saknas i det stora festivalfirandet, Pride blir mer som en fest för hur långt vi har kommit där vi får dansa och vara oss själva.  

- Det finns en farlig självbild i Sverige där vi tror att vi har kommit långt vad gäller hbtqi+-frågor och det finns en fara att vi inte vill utvecklas mer, anser Oliver Jähnke.