Avsatte biskopen på plats efter 65 år – tavlan ­gjorde biskops­kedjan hel

– Inget är så synligt som en glipa. Vill du att något ska pågå ska du upprätthålla glipan. Men vill du möta något, göra avslut och känna dig sann, ska du fylla igen tomrummet.

Orden är Strängnäs biskop Johan Dalmans. Han har svingat domkapitelklubban i päronträ sedan 2015 och känner i detalj ­biskopsporträtten i sessions­salen. En dag kommer hans eget porträtt att hänga där, som en länk i den långa kedjan.

Efter att ha betraktat de fyra väggarna under några år, såg och kände han glipan allt tydligare.

– Sviten var inte komplett. Det var inte rätt att någon fattades, säger Johan Dalman.

Denne någon var Dick Helander, Strängnäs biskop nummer 52 som avsattes på 1950-talet ­efter några uppmärksammade rättegångar.

På eget bevåg letade Johan ­Dalman upp ett fotografi där en kaftanklädd Dick Helander sitter omgiven av sin familj. Tillsammans med ett foto av ett biskopsporträtt från 1950-talet från ett annat stift liksom ett foto av sitt eget biskopskors, skickade Johan Dalman kaftanfotot till konst­nären Helen Shchukina.

Efter en tid kom ett porträtt på posten, en målning som Johan Dalman lät rama in i en tidstypisk guldram för att sedan hänga det i sessionssalen – efter diskret och omsorgsfull omhängning av de andra porträtten.

Bertil Helander lyssnar uppmärksamt på biskop Johan Dalmans berättelse. Fram till för några år sedan var de obekanta för varandra men nu har de träffats flera gånger. 

– Jag vet precis vilket foto du menar, säger han. Det togs på den dag då farfar utnämndes till ­biskop.

Bertil Helander har levt sitt liv i en familj skuggad av dramatisk kyrkohistoria men som främst präglades av en farfar som var glad. En farfar som tog med barnbarnen till Göteborgs domkyrka, där de satt en stund innan farfar läste välsignelsen över dem. För avsatt eller inte, präst var Dick Helander i hela sitt liv.  

Händelserna på 50- och 60-­ talen, själva skandalen och rättegångarna som följde, har stoff till en deckarserie i flera säsonger. Åtskilliga artiklar, böcker och akademiska skrifter har försökt sprida ljus över det som skedde men hela sanningen kommer vi aldrig att få veta. 

Nu, i samband med avkragningen av biskopen i Visby, har nyfikenheten kring Helander­affären åter väckts.

– Farfar brukar komma upp när det blir någon form av kyrklig turbulens, säger Bertil Helander. Men för mig betydde det mycket med hans porträtt här i Strängnäs. Det blev väldigt fint och jag är så glad över vad Johan Dalman har gjort. För naturligtvis har det funnits mycket smärta i detta.

Johan Dalman berättar om sina egna studieår i Uppsala då Helander­affären fortfarande var högst levande i teologiska studentkretsar. 

– För Svenska kyrkan var detta ett mentalt sammanbrott. Det var så dramatiskt när det hände och beröringsrädslan satt kvar länge. Kyrkan är en familj och den här familjetragedin kom nära.  

1952, i samband med biskopsvalet, skickades omkring 600 anonyma brev till prästerna i Strängnäs stift. Breven innehöll nedsättande kommentarer om Dick Helanders medkandidater och positiva ord om Helander.

I mars 1953 hade han vigts till biskop och flyttat till biskopsgården med fru och fyra söner, men en polisanmälan gjordes och Dick Helander åtalades för förtal. Han fälldes mot sitt nekande samma år i det som fortfarande är Sveriges största indiciemål. 

Breven ska ha skrivits på skrivmaskiner som disponerats av ­Helander, men som stått lättillgängliga för andra. I utredningen framkom även att Helander köpt och låtit reparera skrivmaskiner under antaget namn.

Rådhusrättens beslut överklagades men Svea hovrätt fastställde domen 1954 och Högsta domstolen nekade prövningstillstånd. Domen vann laga kraft och Helander avsattes från biskopstjänsten.

Sju år senare beviljade Högsta domstolen en resningsansökan från Helander. 1963 inleddes en ny rättegång och sommaren därpå upphävdes den tidigare domen om avsättning. Då hade Dick Helander redan uppnått pensionsåldern och kunde inte bli återinsatt som biskop.

Regeringen beslutade att han skulle få full lön från avsättningsdatumet fram till 1963 samt därefter full statlig pension. 

Däremot ändrades inget i skuld­frågan. 

– Vi delade sommarhus med farmor och farfar på Kullahalvön och jag kommer ihåg sommar­dagen då domen föll. Jag skulle fylla fem år och jag minns att det var en känsla av stress kring det hela. Farfar tog emot pressen i vår lilla sommarstuga.

Hur levde din farfar de här åren, före domen i Högsta domstolen?

– Han hade ingen inkomst, men höll föreläsningar och engagerades av enskilda församlingar för att predika ibland. Det var farmor som stod för inkomsten. Hon var en av de första kvinn­liga teologie kandidaterna i Sverige och arbetade som lärare.

– Farfar tog upp sin forskning, men eftersom han aldrig erkände sig skyldig tackade han nej till en statlig forskartjänst. Han hade egna forskningsprojekt som han var djupt engagerad i.

Hur var han?

– Jag minns honom som glad och frimodig, med mycket humor, stor värme och omtanke. Han stod hela sitt liv fast vid sitt nekande och ordet rakryggad beskriver honom väl. Men det är klart att det var svårt många gånger. 

– Farfar var besvärlig, han erkände ju aldrig sig skyldig. Han sa att han inte ville hängas i tysthet för något han inte gjort.

– Enligt vissa teorier kan det ha varit frågan om ett studentskämt som gick för långt. Farfar kan till och med ha fått höra i bikt vem som hade gjort det men kunde naturligtvis inte avslöja något.

I sin bok I domkyrkans skugga, skriver Dick Helander de avslutande meningarna i versaler: 

”MED LUGNT SAMVETE BIDAR JAG DEN DAG, DÅ JAG SKALL STÅ INFÖR EN HÖGRE DOMSTOL. JAG TÄNKER PÅ JESU KRISTI KÄRLEK. JAG VET, ATT HAN SKALL GE MIG DEN RÄTTVISA MINA JORDISKA DOMARE FÖRMENAT MIG. JAG VET, ATT JAG ÄR OSKYLDIG.”

– Farfar var en from människa. Jag är förstås subjektiv, men jag tror inte att han var skyldig. Han visste vad han gjort och inte gjort och hade inget otalt med sin gud.

Blev han aldrig bitter?

– Jag har inte råd att vara bitter, skrev han. Bitterheten är ett gift som han höll sig i från. Han knäcktes inte men hade det tufft i perioder.

1978 hade Dick Helander besökt centrala Göteborg och skulle ta spårvagnen hem till Vasastan. Han såg spårvagn nummer sju rulla in från Lilla torget och sprang efter, men såg inte spårvagnen som kom från andra hållet. Han dog senare samma dag av skadorna, 82 år gammal.

Stod din farmor vid hans sida ­livet ut, trots prövningarna?

– I början när det här blev känt, lade hon ut fällor åt honom i form av olika kontrollfrågor har jag läst mig till. Men han försa sig aldrig och hon trodde på hans oskuld. 

Johan Dalman flikar in:

– Skuldfrågan är helt irrelevant. Vi kommer heller aldrig att få veta. Men en länk som var försvunnen är åter på plats här i stiftet. Kedjan är hel.