Forskare: SD:s trostolkning är inte ny

Tidöavtalet går på tvärs emot kristen idétradition. Det hävdade Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift, i en artikel i Expressen den 27 oktober. Texten var främst ett angrepp på Sverigedemokraterna. Modéus fick snabbt mothugg från sverigedemokraterna Anna Sundberg och Daniel Engström, liksom från moderaten Ann Heberlein.

Strid om huruvida regeringens politik är kristen

Temperaturen blev inte lägre när teologen Joel Halldorf i Expressen en dryg vecka senare förklarade att SD:s nationalism inte har något med Jesus att göra och att delar av Tidöavtalet därmed inte är förenliga med kristendom. Kristdemokraternas partisekreterare Johan Ingerö var bara en av dem som ansåg att Halldorf gjort sig skyldig till den värsta av kardinalsynder – nämligen att tro sig kunna avgöra vem som är troende eller ej.

Voilà – en högljudd strid, på bästa kvällstidningsutrymme och i en sekulariserad svensk offentlighet, om huruvida regeringens politik är kristen. Det var kanske inte vad man såg komma.

Om man inte heter Tomas Poletti Lundström, vill säga.

– Allt pekar mot att vi kommer få se fler sammandrabbningar av det här slaget.

Tomas Poletti Lundström är doktor i religionshistoria vid Uppsala universitet och har just lagt fram sin avhandling Trons försvarare: Idéer om religion i svensk radikalnationalism 1988-2020. Studieobjekten utgörs av Sverigedemokraterna, Nordiska motståndsrörelsen samt den högerextrema youtubern ”The Golden One”.

En bild av att SD inte har kristen förankring

Redan i inledningen illustrerar Tomas Poletti Lundström sitt ämne med en specifik fråga: ”Men är han kristen på riktigt?”. Det var en teologistuderande kamrat som undrade i samband med att Tomas Lundström Poletti skrev om en svensk radikalnationalist som blivit katolik.

Frågan speglar en bredare bild. Nämligen föreställningen att radikalhögerns och Sverigedemokraternas intresse för religion och kyrka är instrumentell och att SD:s framryckningar i exempelvis kyrkomötet bara är ett sätt att skaffa sig en maktbas.

– En del har bilden av att SD inte har någon kristen förankring. Diskussionen om Tidöavtalet, där en av debattörerna, Anna Sundberg, gått på Örebro teologiska högskola, visar att det tvärtom finns en teologisk idé i botten. Man kan absolut ifrågasätta hur väl underbyggd den är, men man måste våga konstatera att SD-företrädare resonerar med teologiska argument.

SD:s trostolkning är milt sagt en annan än den som varit ­gängse de senaste decennierna i både Svenska kyrkan och majoriteten av svenska frikyrkor, konstaterar Tomas Poletti Lundström. Men den är inte ny. Den kristendomssyn som synliggörs i och med Sverigedemokraterna är uttryck för en auktoritär och nationalistisk underström som länge funnits i både svensk- och frikyrkliga sammanhang, menar han.

"Alltid varit ett problem för nationalister"

Det är en underström som står i opposition till kyrkans traditionella fokus på det sårbara.

– Man vänder sig emot hur kristendomen blir ett slags svaghetens religion. I stället vill man koppla den till styrka, säger ­Tomas Poletti Lundström.

Det har alltid varit ett problem för nationalister att få ihop kristendomens berättelse om en gud som dör, menar han. Trots det har man formulerat strategier. I Svenska kyrkan är det i ungkyrkorörelsens historia som rötterna till en sådan bearbetning finns. Det är där som idén om ”Christus Victor”, den segrande Kristus, växer fram.

– SD har länge knutit an till en viktig tradition i Svenska ­kyrkans historia. Det var i det tidiga 1900-talets ungkyrkorörelse som folkkyrkotanken växte fram. ­Delar av den rörelsen var också väldigt nationalistiskt orienterad.

En slags villkorad religionsfrihet

Radikalhögerns intresse för kristendom bottnar i hur man ser på nationen, som ­enligt Sverigedemokraterna består av saker som språk, kultur och religion.

– Religionen är inbäddad i själva tankesystemet. Man tänker sig att svenska folket har en själ som färdas genom generationer och som står över individen. Denna folksjäl är förknippad med ett antal sätt att vara och tänka. Där ingår även kyrkan, både i sin funktion och med sin lära, säger Tomas Poletti Lundström.

Radikalhögerns syn på religion drar samtidigt skarpa gränser. Kristendom är religion, islam är det inte. Det leder till en idé om ett slags villkorad religionsfrihet, menar Tomas Poletti Lundström. De svenska religionsfrihetslagarna anses vara tänkta att gälla den religion vi har här, det vill säga kristendom. Det är därför man kan stå upp för religionens betydelse och sam­tidigt vara emot moskébyggen ­eller omskärelse.

– Man ser inte islam främst som en religion utan som en ideologi. Islams huvudsyfte anses inte vara att frälsa människan till islams gud utan att förslava västerlandets människor.

Uppfattningen att islam inte är någon religion delas knappast av partierna i regeringen. Det hindrar inte att Sverige­demokraternas framflyttade position får effekt på hur borgerligheten förhåller sig offentligt till religion och tro.

Olika hur de politiska blocken pratar om det kristna

Under den gångna allhelgona­helgen lade flera regerings­företrädare ut bilder från kyrkogårdsbesök och gravljuständning – till skillnad från socialdemokraternas Magdalena Andersson som hälsade följarna glad halloween.

– Det var otroligt medvetet gjort och har absolut med SD att göra. Man ser betoningsskillnader mellan de politiska blocken i hur man pratar om det kristna. Det är ingen slump att det händer och att det uppmärksammas, säger Tomas Poletti Lundström.

Förskjutningen är bara ett av många exempel på att den svenska sekulära självbilden behöver omprövas, menar han. Tro, bön och gudstjänstfirande må fortfarande hänvisas till privat­livet. Men de kristna högtiderna är otroligt viktiga.

– Identifikationen med det kristna är stark och blir dessutom alltmer politiserad. Allt talar för att en argumentation som lutar sig mot kristendomen kommer ta mer plats i debatten.

Erfarenheter från uppväxten avgörande 

Tomas Poletti Lundströms intresse för radikalhögern och religion har personliga bottnar. Han växte upp i pingströrelsen. I dag är han medlem i Evangeliska frikyrkan.

Han säger att erfarenheterna från uppväxtmiljön har gjort att frågor om makt, auktoritet och synen på ”de andra” blivit viktiga för honom.

I sin fortsatta forskning kommer Tomas Poletti Lundström att titta på hur och vilka nationalistiska idéer som uttryckts i kristna sammanhang.

– Vart tar det kristna vägen? Vilken kristendom är det vi vill se? Frågorna är brännande. Titta bara på USA och Brasilien. Där finns inga nationella folkkyrkor som här, utan där är det frikyrkorna som bär fram en nationalistisk teologi. Det har skett på ett sätt som tagit många bedömare på sängen och är något som man behöver vara vaken för även hos oss.

Därför räcker det inte att enbart studera ett parti som Sverigedemokraterna eller de som röstar på dem, menar Tomas ­Poletti Lundström.

– Även andra aktörer rör på sig i frågor om nationalism och religion. Förskjutningen inom Kristdemokraterna är betydligt mer intressant att titta på. Att inte de kristna väljarna flytt i högre grad än de gjort visar att det finns en öppenhet för SD-samarbete i KD:s väljarbas.