Thomas Petersson: "Att bli uthängd på det sätt som skedde var fruktansvärt"

Den 1 februari 2022 förändrades Thomas Peterssons liv. Efter 30 år som präst och fyra år som biskop tillkännagav ansvarsnämnden för biskopar att han inte längre har behörighet att utöva kyrkans vigningstjänst. Han avkragades.

– Det har varit en förvirrande, jobbig och sorgsen tid, säger Thomas Petersson. Jag har svårt att ta in och förstå det hela, även om grunden till alltihopa är något som jag naturligtvis har levt och kämpat med en längre tid.

Dagarna har gått till reflektion, till att fundera över vad som är viktigt i livet, till att träffa sitt samtalstöd. Men framför allt har han ägnat tid åt att läsa alla brev. Han är "oerhört tacksam" för den omsorg som omgivningen visat honom.

Människor som han inte har en aning om vilka de är, skriver en rad och säger att de tänker på honom. Gamla vänner som han inte haft kontakt med på decennier hör av sig.

– Jag läser allt och besvarar breven där det finns en avsändare med adress. För det är många som har frågor om nåd, förlåtelse och barmhärtighet. Vad betyder de begreppen? Vad betyder de i kyrkan som organisation? För oss som enskilda människor? Så många skriver att de ber för oss.

Många frågor handlar om det som hänt, både Thomas Petersson och det som brevskrivarna själva varit med om. Tankarna krockar ibland med egen tro och kyrkans handling, säger han.

– Många har varit i liknande situationer och velat skriva av sig. Min syn är att kyrkan är större än enskilda människor och att det sällan finns rätt eller fel, att det är Guds nåd och barmhärtighet.

Thomas Petersson har arbetat med människor i kris i hela sitt yrkesliv och han vet vilka faser man går i genom.

Han är precis i början av att kunna gå vidare, ett steg i taget. Sömn, mat, motion och gemenskap är fyra delar som en människa i kris behöver för att få balans, säger han.

– Varje dag när jag vaknar försöker jag ta till mig att det blivit som det blivit, det är fortfarande svårt för mig. Jag lever i en tid av ångest där jag inte har fast mark under fötterna, något som jag delar med alla människor i kris. Mitt liv är ett gungfly och det kostar på att återerövra insikten om att det är så här det är. I ångesten och besvikelsen står vi alla på samma plats.

– Och varje dag arbetar jag för att skapa förtroendefulla relationer, säger han och drar en bestämd gräns i samtalet.

Inga frågor som berör hans privata livssituation kommer att besvaras. Han vill inte att människor i hans närhet ska lida mer i offentlighetens ljus än vad de redan gjort.

– Att bli uthängd på det sätt som skedde var fruktansvärt. En tisdag i februari var jag en större nyhet är både pandemin och världsläget. Det kändes väldigt märkligt och jag har tänkt på vad det har inneburit för stiftet, för människorna runt mig, för mig.

Önskar du att det skötts på ett annorlunda sätt?

– Det kan jag inte svara på än. Det beror på hur allt landar. Jag är varslad om uppsägning och snart ska min fackliga företrädare förhandla med min arbetsgivare, stiftsstyrelsen. Jag kan egentligen inte ha några synpunkter på de delarna nu.

Hur hoppas du att din framtid ska se ut?

–  Jag vet inte. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända. Jag är fortfarande anställd, men har inget jobb att gå till. I hela mitt liv har jag arbetat med människovärde och sociala kontakter, jag har mött och stöttat människor i olika sociala situationer. Jag hoppas förstås att någon skulle vilja ta tillvara min kompetens och erfarenhet.

Önskar du att det är kyrkan som är den arbetsgivaren?

– Att vara präst är en livsuppgift för mig. Jag har inte börjat söka arbete ännu. Eventuellt kommer jag att ta en helt ny väg i livet. Jag tar ett steg i taget och försöker lita på att varje nytt steg jag tar bär.

Han bor fortfarande kvar i biskopsgården i Visby, men vill inte säga något om hur han känner när han går gränderna fram och möter stiftsborna. I mässan har han gått två gånger sedan den 1 februari, det vattendelande datumet.

Första gången var askonsdagsmässan i Visby domkyrka och så onsdagsmässan häromdagen.

– Det är många goda medarbetare som firar den mässan och jag känner mig trygg där, i den världen, i den enkla och nära mässan.

Du har kvar ditt arbetsrum på stiftskansliet, går du dit ibland?

– Av flera skäl så undviker jag det. Och nu har ju min företrädare Sven-Bernhard Fast tagit över tillfälligt, i väntan på den nya biskopen. Men det är ju inte så att jag är i konflikt med någon. Det finns en glädje i att se arbetskamrater, en öppenhet i samtalet.

Thomas Petersson tyckte om att vara biskop i Visby stift, ett stift som han snabbt tog till sitt hjärta när han 2018 valdes till stiftets nittonde biskop sedan 1700-talet. Men allra mest tyckte han om att vara präst, hans eget drömyrke sedan unga år.

– Jag har faktiskt varit aktiv i Svenska kyrkan sedan jag var fyra. Från barntimmar till biskop. Att vara präst var allt jag önskade och drömde om, tidigt.

Hur tänker du kring att du inte är det längre?

– När jag fick beskedet förändrades allt på bara några minuter. Känslan av att inte mer få bryta brödet, inte längre få leda mässan eller predika. Att inte mer få vara präst. Ja, vad ska jag säga? Jag kunde inte ta in det. Jag kan fortfarande inte göra det. Det här har varit mitt liv.

– Men samtidigt är jag ju vigd till både präst och biskop, så det kommer jag alltid att vara även om jag inte kan arbeta som det.

Vill du få tillbaka din krage?

–Jag längtar efter den dag då jag kan få bli präst igen, ämbetet är en del av mitt liv som jag behöver för att bli hel.

Känner du bitterhet?

– Nej, livet har lärt mig att känslor måste få ta tid, att saker och ting måste få bottna och landa. Det leder ingenting till att uttrycka bitterhet. Som jag gett andra råd genom åren: De olika faserna ska gås igenom. Känn känslor men agera inte efter dem. Låt inte känslorna bestämma.

Var hämtar du kraft?

– I stillheten, i familjen, i den hårda vinden från havet och i det karga gotländska landskapet. Jag kan inte koncentrera mig på läsning mer än två sidor åt gången.

Har din tro förändrats under den här tiden?

– Ja, det har den. Min tro har kastats fram och tillbaka och periodvis bara bestått av andning, inte ord. Men jag har en gudstro som vilar i förtröstan, att allt som sker är i Guds närhet.

Är du arg på Gud?

– Det är inte Guds fel att det blivit som det har blivit.