Bokaktuella Thomas Petersson: "Jag hoppas återfå kyrkans förtroende"

Från Visby till Stockholm. Från 800 kvadrat till 70. Men framför allt: Från fritt fall till fast mark.

Det hindrar inte att det kan kännas ömt att gå. Inredningen får vara metafor; golven i nya lägenheten är täckta av mjuka mattor.

Det är nästan på dagen två år sedan Thomas Petersson avkragades under synnerligen uppmärksammade former. Bearbetningen som pågått sedan dess gäller flera års skeenden och vägval.

– Mycket har förändrats och jag har fått perspektiv och distans. Samtidigt är det något jag lever med hela tiden. Det finns knappast något sammanhang som jag är i och där frågan inte till slut kommer upp: ”Men vad jobbade du med på Gotland?”. När jag svarar säger de ”jamen det kommer jag ihåg”.

Minns särskilt nyhetssändningen

Det är framför allt tv-nyheterna som fastnat, när avkragningen av biskopen i Visby toppade Aktuellts 21-sändning.

Sakerna han processar handlar om existentiella frågor, kallelse och identitet.

– Vem är jag och vem har jag varit? Skulle jag ha blivit präst överhuvudtaget, skulle jag ha blivit biskop? Om jag inte längre får vara en del av vigningstjänsten, hur ställer sig då trettio års prästliv, det som definierat hela mig, i relation till den tid som orsakade beslutet?

Ger bara två intervjuer

Delar av bearbetningen gör Thomas Petersson nu offentlig genom boken Avkragad. Medierna har stått på kö för intervju. Alla utom två har fått nej. Antingen för att han misstänker att de kommer reducera berättelsen till en story om sex, eller för att han tror att de kommer använda det som hänt för att dra kyrkan i smutsen.

Thomas Petersson vill vara tydlig med två saker. 1. Otrohet rör livets djupskikt. 2. Han vill kyrkan det bästa.

Med detta som utgångspunkt – hur kunde det bli så fel? Hur kunde ett privat snedsteg leda till ett yrkesmässigt haveri och till att Svenska kyrkan inför hela svenska folket framstod som bigott och inkvisitorisk?

Intensiv ryktesspridning

Det var våren 2018 som Thomas Petersson kom till Visby från tjänsten som domprost i Växjö. Han anlände med upplevelsen av att ha varit en omtyckt präst. Visby stift hade präglats av konflikter; den nye biskopen symboliserade omstart.

Allt börjar bra. Men snart sprider sig en tystnad runt stiftet, som efter en tid övergår i sin motsats –  det vill säga intensiv ryktesspridning –  och som handlar om att Thomas Petersson inlett en relation med en kollega. Personen har en nyckelposition på stiftskansliet, relationen mellan de två kom samtidigt senare att beskrivas som assymetrisk. Biskopens hustru arbetar i domkyrkoförsamlingen.

Medarbetare och omgivning ser med egna ögon vad som pågår. Relationen påverkar arbetsmiljön internt liksom bilden utåt.

Kontaktades av ärkebiskopen

Julen 2020 kontaktas Thomas Petersson av sin företrädare, Sven-Bernhard Fast. Samtalet resulterar i att Thomas Petersson, som han skriver i boken, ”förstår att han måste ordna upp sitt liv”.

Men inget händer.

Några månader senare, på sommaren, konstaterar han att ”familjen är min plats på jorden”.

Inget händer då heller.

Hösten 2021 kontaktas Thomas Petersson av ärkebiskopen. Inte långt därefter ombeds han förklara sig för biskopsmötet. Vid ett annat möte konfronteras han av kyrkoherdarna på Gotland.

Sätter inte punkt för skeendet 

Ändå sker ingen förändring. Eller jo, en process har då sedan ett drygt år pågått bakom kulisserna, men det är inget som får avgörande konsekvenser.

Det är detta historien kretsar kring. Biskopens oförmåga att sätta punkt för ett långvarigt skeende som skadar ämbetet, arbetsplatsen och kyrkan.

När blev du medveten om att omgivningen kände till och påverkades av det som pågick?

–  Samtalet från min företrädare bekräftade det jag redan förstod.

Nämligen?

– Att fler visste om det och att så här kan man inte leva. Jag är erfaren själavårdare och vet att det är lätt att se glasklart utifrån. Men när man själv står i vissa situationer kan man inte ta in helheten. Försvarets röst sitter så djupt.

Vad sa den rösten?

– Den sa ”det kommer ordna sig”. Längre fram handlade försvarets röst om en tro på att jag och kyrkoherdarna på Gotland skulle kunna mötas. Jag gick egentligen bara och längtade efter att få deras bekräftelse så att vi skulle kunna gå vidare.

Bekräftelse på vad?

– På att livet inte är enkelt. Att vi alla gör sådant som blir fel. Att ”trots det du gjort tycker vi om dig som person”. Allt det jag hade behövt höra för att kunna säga ”jag lämnar min tjänst”. Men jag sattes på de anklagades bänk och det skapade en låsning.

Under hela processen har det funnits tre alternativ. Bryta upp från äktenskapet, avsluta relationen eller lämna jobbet som biskop. Hade du valt ett av dem hade frågan professionellt sett varit ur världen. Sannolikt hade du då också varit kvar som präst.

– Ibland har jag lust att säga ”kom igen i ett annat skede i ditt liv”. Det behöver inte handla om detta utan om andra saker som gör att man befinner sig i en bubbla. Jag tror att alla som har erfarenhet av relationer förstår att det inte är så enkelt som att bara säga ”nu är det så här”. Varför sker annars otrohet runt omkring oss hela tiden?

Självklart är det rimligt att kraven på ämbetet är höga, säger Thomas Petersson. Men bubblans kraft, den som förlamar, är inte mindre för att man är biskop, menar han.

Aldrig ett alternativ att säga upp sig

Och det där med att säga upp sig –  för Thomas Petersson var det i själva verket aldrig ett alternativ. I vigningstjänsten har du ett ansvar, säger han. Och det ansvaret upphör inte för att andra eller du själv tycker att du ska sluta. Det måste enligt Thomas Petersson prövas formellt.

– När det uppstår konflikter eller förtroendekriser ska man inte själv ta sitt beslut. Vi har präster som när det hänt något lämnar in sin krage. Det kan man tycka är bra. Men problemet är att ärendet då aldrig prövas. Prövningen är ett sätt att säkerställa ämbetets och kyrkans roll.

Under senhösten 2021 gjordes två anmälningar till biskoparnas ansvarsnämnd. En från Thomas Petersson. En från kyrkoherdarna på Gotland. Dessutom startade ansvarsnämnden själv ett initiativärende.

Så kommer dagen då beslutet ska offentliggöras. Thomas Petersson sitter med hustrun i biskopsgården. Klockan ett ska beskedet ges. En timme innan dess, klockan tolv, ska han få ta del av ansvarsnämndens protokoll.

"All min handlingskraft försvann"

På stiftskansliet har de tillsammans förberett hur kommunikationen med media ska ske, beroende på utfall. Thomas Petersson känner sig trygg med att han kommer att kunna agera lösningsorienterat så som han brukar göra.

Mejlet kommer. Han skrollar fram den sista meningen: ”Vi finner dig obehörig”.

– All min handlingskraft försvann. Det fanns liksom inget att göra. Allt var slut.

Långsamt tar Thomas Petersson av sig sin lila biskopsskjorta och slänger den i papperskorgen. I garderoben hänger ytterligare ett femtontal. Även de rensas bort.

Ärkebiskopen i tv-sändning

Kommunikationen utåt, den som han tänkt att han skulle medverka i, sköts via kyrkokansliet. Istället för att han själv får svara på journalisternas frågor står ärkebiskopen i tv-sändning från Visby domkyrka och resonerar på ett sätt som tolkas som att avkragningen rör otroheten som sådan –  när det egentligen handlar om själva icke-hanteringen av den.

Efteråt utbryter debatt om den ”medeltida” Svenska kyrkan.

– Jag förstår att ansvarsnämnden har sina ordningar och att de kommunicerar genom protokoll. Ärkebiskopen har en annan funktion. Nu blev det som att hela Svenska kyrkan sa ”var inte rädda, vi har låst in honom och han kommer aldrig mer att kunna göra något ont”.

Paralleller till polisledningens hantering

Det är lätt att dra paralleller till polisledningens hantering av Mats Löfving, regionpolischefen som utreddes för jäv och som efter en förnedrande presskonferens tog sitt liv den 22 februari i fjol.

– Det är svårt att föreställa sig vilken utsatthet man hamnar i i rollen som chef. Helt plötsligt ställs alla ens svagheter, hela ens existens, ut till allmän beskådan utan att någon finns som tar hand om dig. Man faller fritt. Det har de här stora organisationerna svårt att ta till sig.

Av kyrkokansliet erbjöds han terapisamtal och möte med ledarskapscoach. Det hade sitt värde, säger Thomas Petersson. Men viktigast har samtalen med de två biskoparna varit, de som utsågs av biskopsmötet att vara hans särskilda kontakter.

Att bli offentligt utpekad som den som gjort fel och själv veta att det är sant – vad har den senaste tiden lärt dig om skuldens och skammens natur?

– Alla de frågor jag jobbat med i trettio år har blivit akuta. Skuldfrågan är tung men samtidigt avgjord. Jag har gjort fel och tagit konsekvenserna.

En latent skam

Skammen är mer komplicerad, säger Thomas Petersson. Han beskriver den som latent.

– Den är också något som gärna väcks i samtal med andra, i intervjuer till exempel. Även nu, när du undrar hur jag kunde låta det pågå. Jag förstår att du inte försöker skambelägga mig men följden blir ändå att jag skäms. Hur begraver man skammen? Det funderar jag mycket över.

Vägen framåt handlar om sökandet efter upprättelse och förlåtelse. Den allra sköraste delen av detta rör förstås de personliga relationerna. Hur går man vidare som par? Många runt omkring gläds åt återföreningen. Men det finns också ifrågasättanden.

Thomas Petersson har bestämt sig för att hålla tyst om allt som rör otrohetens när, var och hur, liksom om de inblandade. De har redan blivit så uthängda, säger han.

En vidare följdfråga handlar om kyrkan och förlåtelsen. Den löper så att säga åt båda håll. I boken uttrycker Thomas Petersson kritik mot dåvarande ärkebiskopen Antje Jackelén. Nu, under intervjun, är han fåordig.

Vad tycker du att ärkebiskopen gjorde för fel?

– Alltså, jag är i ett sånt läge att jag har ingen rätt att säga något om det. Frågor som ”Kan ärkebiskopen stå i ett annat stifts domkyrka och uttala sig om dess biskop” blir ointressanta eftersom jag själv felat så.

Är det så du känner, att du genom det som hänt förverkat din rätt att uttala dig i moraliska frågor?

– Det är en otroligt bra fråga, får bara den som är obefläckad tala? Jag tror att sammanhanget gör allt. Jag har många gånger blivit inbjuden, och blir fortfarande, att prata om etik och moral. Jag skulle givetvis aldrig säga ”gör som jag”. Men jag kan tala med egen erfarenhet av hur det är att snubbla. I det finns ett slags trovärdighet.

Första tiden handlade om överlevnad

I samband med avkragningen utlovades Thomas Petersson samtal med den nye ärkebiskopen, Martin Modéus. Ett antal sådana har skett och varit bra, säger han.

Han hoppas på att återfå Svenska kyrkans förtroende. Thomas Petersson har skrivit till ansvarsnämndens ordförande om att han vill mötas för samtal. Önskemålet har mottagits positivt. Underförstått handlar det om att få tillbaka vigningstjänsten, att få bli präst igen.

Första tiden efter avkragningen handlade om överlevnad. Bara att gå till Ica blev omöjligt. Hela familjen slöt sig. Som han säger: Biskopsgården blev en biskopsborg. Själv bedövade han sig med godis och dataspel.

Flytten till Stockholm blev en vändpunkt. Han har här arbetat ideellt i några olika organisationer.

Anser att kyrkoordningen behöver ändras

Det formella efterspelet har för Svenska kyrkans del handlat om huruvida kyrkoordningen behöver förändras. Thomas Petersson anser det.

– Ansvarsnämnden behöver fler möjligheter. I dag har man valet att avkraga eller lägga ner ärendet. Det ena riskerar att bli tandlöst och det andra oproportionerligt.

Samtidigt konstaterar han att ytterligheten var vad som krävdes i hans eget fall.

– I efterhand ser jag att det var kanske först när jag blivit av med prästkragen som jag verkligen kunde känna ”jag gjorde helt fel, jag har ingen ursäkt”.

Slutsatsen man drar efter att har hört dig är att den som befinner sig i det tillstånd som du gjorde inte går att nå.

– Jag tror att det är så. Jag fick många brev. ”Du är Djävulen själv, gå och dränk dig”, kunde det stå. Eller ”Åh, hur kan du med att förstöra så för kyrkan?”. Vad hjälper det budskapet? Det enda som möjligtvis kan tränga igenom är någon man litar på fullständigt. Minsta ton av anklagelse gör att man stänger av.

Kände sig vilsen

I boken resonerar Thomas Petersson om hur det som hände hänger ihop med resten av hans liv, inte minst med situationen som han var i just då. Svaren kretsar kring tre tillstånd. Vilsenhet. Högmod. Tomhet.

Att vara biskop är något annat än att vara domprost, menar Thomas Petersson. Domprosten är exekutiv, biskopen arbetar i hög grad genom andra. Skiftet gjorde honom vilsen.

Samtidigt ger biskopsrollen makt. Den röda mattan rullas ut. Högmodet finns där som en ständig risk.

Tomheten är en form av ensamhet, säger han.

– Jag kände mig ensam i kampen om att göra kyrkan mer levande. Jag kunde få höra att det kommit fem personer på en gudstjänst, de flesta verkade nöjda med det. I biskopsmötet trivdes jag bra så fort vi kom i små grupper. Men i det större sammanhanget kom jag inte till min rätt.

Stort intresse för vittnesbörd

En tonåring i åttiotalets Motala går med i Svenska kyrkans unga, drabbas av prästkallelse och tar sig så långt man kan komma i Svenska kyrkan. Vilket blir Thomas Peterssons eftermäle? Han undrar själv –  blir han ett hack eller ett tomrum i porträttsviten som hänger på väggen i stiftskansliet i Visby?

Kanske blir det tvärtom. Kanske skapar han utifrån sin erfarenhet en ny plattform i offentligheten. Intresset för vittnesbörd från andra sidan fallet är stort.

Berättelsen om Thomas Petersson är också berättelsen om opportunismens ansikte. När han på sociala medier den 17 januari berättar att boken släppts, översköljs kontot av följarnas försäkran att de alltid stått på hans sida.

Själv vet han hur många som har vänt ryggen till.

Rädsla för hur människor tar sig ut

Berättelsen handlar även om kyrkan internt. Vilken roll spelade det faktum att biskopsmötet inte långt tidigare varit undfallande i ärendet med biskopen i Härnösand och nu kunde ha behov av att visa handlingskraft?

Vad betydde det att Thomas Petersson framför allt var Skuts biskopskandidat, inte kyrkoherdarnas på Gotland?

Och vilken roll spelar kyrkans självbild?

– Jag upplever att kyrkan alltid varit rädd för hur man tar sig ut. Markeringar görs för att visa att vi menar allvar. Men alla människor har bekymmer, vi lever alla i sårbarhet. När det är bottenlöst vill människor inte möta en kyrka som ropar på ordning. Det enda man önskar då är en kyrka som lyssnar.

Kristina Lindh