Efter sedvanlig högtidsmässa i närvaro av kungen och kronprinsessan Victoria, med predikan av Visbybiskopen Thomas Peterssson, öppnades året kyrkomöte i Uppsala domkyrka av ordföranden Karin Perers. Hon riktade sig direkt till hedersgästen i år: den ortodoxe patriarken Bartholomeus I, ärkebiskop av Konstantinopel (Istanbul). Patriaken fick senare ta emot Sankt Eriksmedaljen för viktiga ekumeniska insatser.
Karin Perers påminde om biskop Johannes Rudbeckius i Västerås, som för 400 år sedan startade Sveriges första gymnasium, flickskola och boktryckeri och skickade ut präster att undervisa i församlingarna.
– 1686 kom den första lagen om att kyrkan ska ansvara för undervisning. Där grundläggs 1842 års folkskolestadga.
Till det efterföljande kulturprogrammet på Uppsala konsert och kongress (UKK) hade Västanå teater bjudits in för att med ett stycke om Nils Holgerson inleda temaprogrammet om undervisning. Det gjorde de på ett engagerande sätt och följdes av anföranden av bland andra ärkebiskop Antje Jackelén.
Ärkebiskopen talade om det evangelium som vi alla har behov att höra:
– Det är så lätt att falla ner antingen i självföraktets eller högmodets dike, sade hon.
– Även kyrkan har lätt att falla ner i marginalisering genom övertro eller undertro på tradition.
Ärkebiskopen påminde om kyrkoordningens syfte: allt vi gör, inklusive undervisning och lärande, syftar till ”att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen upprättas”.
Hon talade om vår tids oförmåga att ta till sig kyrkans språk, men varnade för att förenkla allt.
– Om inte vi använder kyrkans språk, vem ska då göra det? Om vi inte berättar berättelserna och använder de stora orden, bidrar vi själva till utarmningen av kunskap.
Hon uppmanade till kamp mot urvattnad förkunnelse, till att dra bort de dimridåer som döljer evangeliet och att kyrkan tar plats i det offentliga rummet.
– Vi behövs! Tillsammans. Självmarginaliseringens tid är förbi. Låt oss ta den plats vi måste ta och som vi allt oftare inbjuds att ta. Detta arbete är till gagn för kyrkan, för samhället och, ytterst, för att världen ska leva – den värld som Gud så älskade att Gud sände sin son.
Ärkebiskopens tal fick starka applåder.
– Hela kyrkomötet har tagit språnget in i det tematiska kyrkomötet, sammanfattade kyrkomötets ordförande Karin Perers.
