Unga ledare skapar tryggare rum för alla

En kväll i mars fylldes församlingshuset i Västerleds församling med unga ledare. Det var första tillfället av tre när de ska få tänka kring inkludering och normkritik ihop med Sara Björk. Hon är präst och verksamhetsutvecklare på Sensus och har skrivit boken Tryggare rum – verktyg för inkludering i konfirmandverksamheten (Verbum) med Annika Heikkinen.

Att vara ute och föreläsa är ­något av en nystart.

– Boken kom i september 2020, och ända sedan dess har ju allt varit digitalt. Att vi nu gör det här fysiskt gör att rummet blir konkret på ett sätt det inte varit på länge.

De unga ledarna är en ny grupp att föreläsa för, och det bjuder på särskilda utmaningar

– Det slog mig att de är så otroligt unga – de var konfirmander förra året. Jag märkte snart att jag behöver bli ännu mer konkret i det jag säger.

Inställningen till normkritik är också lite annorlunda.

– För vuxna är det på ett sätt givet att jobba med inkludering, vi vet att det är något vi borde göra. För unga är det också givet, men mer instinktivt. Det utmanade mig att ännu tydligare försöka ringa in varför vi behöver prata om dessa frågor.

Sara Björk ser de unga ledarnas roll som otroligt viktig för en konfirmandgrupp.

– De är unga, de betraktas som coola av konfirmanderna – att bli sedd av dem betyder någonting. Att bli sedd av mig som präst kan de strunta i, det är på något vis mitt jobb som vuxen. Men de unga ledarna är med frivilligt, det blir större effekt då.

Från början diskuterade författarna om boken skulle vara helt och hållet riktad till unga ­ledare.

– Men vem är skyldighets­bärare här egentligen? Vi kan inte lägga ansvaret på de unga, säger Sara Björk, och tillägger att de vuxna ofta kan behöva en sådan här bok mer.

– Vuxna är inte alltid mer ­öppna, vi har inte vuxit upp i dag­ens normkultur. Det har hänt så mycket med normer. Det syns i skolan, i media, på sociala ­medier.

Därför riktar sig boken nu till både vuxna och unga medarbetare.

– Många anställda har valt att utbilda sig själva först, innan de skickar de unga ledarna, för att rusta sig själva att leva efter vad de unga förväntar sig av oss.

I Västerleds församling var det ungdomarna själva som önskade sig utbildning i normkritik. De vuxna ledarna beslutade att ta in någon utifrån, för det kan vara en utmaning att prata normkritik i Svenska kyrkan.

– Vi har bilden av oss själva som toleranta mot den avvikande. Det är vår självbild, att vi är schyssta människor, och det är vi. Men en normkritisk reflektion utmanar och hotar att skrapa hål på en självbild vi tycker mycket om, säger Sara Björk.

Det betyder inte att Svenska kyrkan gör ett dåligt jobb. Det finns en stark vilja att vara inkluderande.

– Men det räcker inte att säga att alla är välkomna som de är, och sedan ändå ha exempelvis binär uppdelning när det kommer till övernattningar och omklädning.

Sara Björk betonar att det inte handlar om att leta fel, utan om att börja reflektera.

– Det kan vara jättejobbigt, för det är så mycket som vi inte tänker på. Men om vi verkligen gör det, blir förtroendet för oss så mycket starkare. Orden att alla är välkomna blir sanna, det som vi pratar om får substans.

Risken är annars att vissa grupper blir uteslutna, omed­vetet. Även om man börjar jobba med inkludering kan vissa hamna utanför.

– Det kan vara så att vi inte har resurser eller kompetens, utan får hänvisa vidare. Men vi måste bli medvetna om vilka som hamnar utanför och i så fall stå för det. Det är den reflektionen jag vill komma åt.

För att illustrera hur normer kan fungera, visar Sara Björk en bild på en fotbollsplan för de unga ­ledarna.

– Ju mer i planens mitt du rör dig, desto mindre har du reflekterat över vilka normer som råder på planen, säger hon och uppmanar dem att fundera över var på planen de själva befinner sig.

Hon tror att Svenska kyrkan befunnit sig på planens mitt så länge att medvetenheten om normer är ganska låg. Det kan till och med finnas ett motstånd mot ­begreppet normkritik.

– Men alla älskar att prata inkludering! Det är det många som vill att vi ska komma och utbilda dem i.

Inkludering förutsätter dock normkritik.

– Alla är inte alltid beredda på vad som kommer fram. De flesta säger ändå efteråt att alla borde utbildas i detta, trots att det kan vara jobbigt med självreflektionen. I slutänden handlar det om vilka vi är som kyrka och vem det finns plats för.

När ett arbetslag börjat arbeta med frågorna kan man ofta med enkla medel åtgärda problem man identifierat.

– Det kan handla om dusch­tider, att prata om jargong eller att gå igenom en lägergård och se var otrygga situationer kan uppstå.

Det normkritiska arbetet är dock ingen engångsinsats, betonar Sara Björk.

– Vi blir aldrig färdiga. Vi behöver göra en kartläggning varje år och ta med de unga i det. Det är ett ständigt pågående arbete, man ser alltid nya saker.

Sara Björk är positivt överraskad över de unga.

– Jag är sjukt imponerad av alla kloka lösningar. Det är ju sista steget i det här, att hitta kreativa lösningar som skapar ett tryggare rum. De vuxna ledarna kan ställa frågorna, men de unga ledarna har ofta svaren. De är en verklig kunskapsbank.