För mig som är van vid att möta CS Lewis som teolog och kristen apologet var det en ny och märklig upplevelse att läsa hans Den förkastade bilden – En introduktion till medeltidens och renässansens kultur. I den talar Lewis som litteraturhistoriker, det som var hans profession från tiden i Oxford efter första världskriget till 1954. Då utsågs han till professor i Cambridge i ett ämne som var skräddarsytt för honom, just medeltidens och renässansens litteratur.
Han var otroligt produktiv som hobbyteolog och det är som sådan han blev så känd. Ändå påminner han ofta i förbifarten om att han skriver i egenskap av lekman. Det har ibland sagts om Lewis att han hade en av sin tids skarpaste hjärnor. Ändå kan en så bildad och begåvad typ som den amerikanske litteraturvetaren Harold Bloom avfärda Lewis ton och attityd som den av ”myndig kyrkvärd”. Själv har jag sällan hört den tonen i Lewis författarskap men en bra bit in i Den förkastade bilden tänkte jag ganska mycket på den kritiken – och på att jag plötsligt förstod den.
Här talar en man som kan sitt ämne utan och innan, för andra bildade och akademiskt sinnade personer. Det är docerande, det är antik och medeltida name dropping som får en att känna sig kusligt obildad. Lewis framstår här som tröttsamt lärd. Kanske kan jag likna läsupplevelsen vid en extra näringsrik och fullödig åttarättersmiddag när man egentligen var mest sugen på sin vanliga spagetti med köttfärssås.
Lewis ärende är att teckna och i viss mån uppvärdera den medeltida världsbild som senare kom att förkastas. Han ger glimtar av hur medeltidens författare tänkte sig himlen (eller, snarare, himlarna) och jorden, växter, djur och människor, kropp och själ med mera. Han visar hur påverkade medeltida författare var av antika idéer, men också hur de utvecklade dem och ibland avvek från dem.
Han påvisar påfallande ofta kontinuitet mellan grekisk och kristen tankevärld och skriver: Den sista vågen av hedendom, den nyplatonska, hade samlat upp mycket från tidigare vågor, så som den aristoteliska, platonska, stoiska och så vidare, och sköljde ända fram till inlandet där den lämnade kvar sjöar med bräckt vatten som kanske aldrig har dränerats.
Som sjöar med bräckt vatten beskriver Lewis västerländsk tradition. Som troende kände han sig inte hotad av tanken på att någon kristen dogm skulle kunnat vara förebådad i en förkristen, grekisk idé. Detta drag går igen även i hans kristna produktion. Aslan är helt igenom kristen, men Narnia bebos av allehanda mytiska väsen och till och med Pan dyker i någon bok upp med sitt följe vid en festlig måltid.
Och i sjunde Narniaboken, Den sista striden, möter läsaren en ung, ädel man som kämpar på fiendesidan men som efter striden finner sig i ”evigheten” tillsammans med berättelsens huvudpersoner. Där berättar den unge mannen, Emet, om mötet med Aslan som säger: ”Son, du är välkommen”. Men jag sade: ”Herre, jag är icke din son utan Tashs tjänare.” Han svarade: ”Barn, allt det goda du har gjort för Tash har du gjort för mig.”
De teologiska implikationerna av denna utsaga är intressanta i sig. Vad gäller den aktuella boken så är det ovanligt och uppfriskande med en historiker som förmår göra tidigare positioner rättvisa (även om de senare, och kanske med rätta, övergetts) och därmed också unnar sig att visa dem kärlek. När samtiden förhåller sig till historien så är det så ofta för att framhäva sig själv: Se, så mycket längre vi kommit, så mycket mer humana, så mycket mer vidsynta vi är, i vår generation….
Jag kan inte avgöra om Lewis vetenskapliga rön stått sig sedan 1964 då boken skrevs. Men jag uppskattar hans attityd. Det är nyttigt för oss sentida att bekanta oss med de längre linjerna och öva oss i att värdesätta tidigare generationers iakttagelser. De som gått före och tänkt skarpt om världen och människans plats i den är länkar i en kedja där även vi själva ingår.
Marismas förläggare Henrik Bahiri har översatt boken; det verkar ha varit ett kraftprov; CS Lewis har här ett ovanligt avancerat språk. Något som tynger läsningen är de svengelska begrepp, gissningsvis direktöversättningar: inklination, permanens, allokering, kontradiktion, glosserar, kontingent, inkrusterad, tolerabel… De låter som ord direkt hämtade från Lewis dystopi Vredens tid, i vilken ett cyniskt Institut tar över en liten engelsk universitetsstad. Företrädarna för institutet älskar sådana ord.
Det vore roligt att avsluta med en utsaga om att den här volymen är ett ”omistligt” tillskott till CS Lewis författarskap på svenska. Men jag vet med mig att det är sådana böcker som Människans avskaffande, Vredens tid och Narniaserien som jag kommer att fortsätta läsa om.
