Jag använder ”Välsigne” för att det ger uttryck för att det välsignelsen är nedkallad av mig, men kommer från Gud, istället för - som jag tolkar det – att jag ”delar ut” eller ”Ger bort” Guds välsignelse. Det menar jag att jag inte kan.
Visserligen är det en arkaisk grammatik, men vi har inget som motsvarar hebreiskans jussivform bättre än det.
Ordet välsigne har jag en gång fått förklarat är en form som både innefattar dåtid, nutid och framtid. Därför väljer jag den formen.
”Herren välsigne” betyder ju att ”Herren må välsigna” och att det inte är vi som gör det. Välsignar kanske blir tydligare och mer av ett löfte att Gud verkligen välsignar dig där du är och nu. Sedan är det igenkännandet som ibland spelar roll, att man känner igen formuleringen sedan tidigare.
Välsignelsen ska vara en tillsägelse och en handling, använder man ”välsignar” blir det lätt bara ett platt konstaterande. För övrigt har vi fortfarande, i väntan på att de upphovsrättsliga frågorna först ska bli utredda, inte börjat bruka den nya kyrkohandboken utan fortsätter med 1986 års kyrkohandbok.
Det huvudsakliga skälet är skillnaden mellan ”frid ”och ”fred” i slutet. Fred och frid är inte samma sak och jag vill just få förmedla frid och då är det den varianten som gäller. Jag tycker också bättre om ”bevare” än ”beskyddar” samt ”vare er nådig” blir starkare för mig än ”visar er nåd”.
Ett år försökte jag med den nya, men jag sa fel hela tiden. Därför gick jag tillbaka till den jag är van med. Dessutom fick jag fler negativa reaktioner än positiva när jag försökte introducera den nya formuleringen.
