Vart tog vigningen vägen?

Kyrkans Tidning rapporterar om att missionspastorer kan bli präster i Svenska kyrkan utan prästvigning. Med all respekt för deras förmågor och kunnande aktualiserar detta den mycket större frågan om vigningens status och praktiska betydelse.

I biskopsbrevet ”Kallad till diakon och präst i Svenska kyrkan” från 2014 talas det genomgående om ”uppdraget” som präst eller diakon. Frågan om vigningens och prästämbetets roll nämns knappt. Är detta ett medvetet sätt att devalvera en central aspekt av prästens identitet?

I alla de stora kyrkosamfunden vi har nära historiska och ekumeniska relationer med är just vigningen ett centralt tecken på både den inre och yttre kallelsen. Genom prästvigningen infogas man för hela livet i sin kyrkas sammanhang och episkopala ordning. Den är något mycket större än att få rätten att utöva prästämbetet.

Just synen på prästkallet främst som ett ”ämbete”, är dock något lätt försumbart med tanke på vår historia som statskyrka och prästen som en statlig ämbetsman, i salig åminnelse.

En synlig konsekvens av att den livslånga vigningen håller på att ersättas av att ”ha ett uppdrag i Svenska kyrkan” är, att alla vigda som av någon anledning inte innehar en avlönad tjänst i kyrkan i praktiken marginaliseras allt mer. Gruppen ”Övriga” och ”Pensionerade präster” utgör idag ca en tredjedel av alla vigda. Vi har en uppsjö pigga pensionärer som både vill arbeta och som ofta behövs, men som man alltför ofta inte räknar med. Likaså är gruppen präster som inte har en fast tjänst en kraftigt outnyttjad resurs. Ofta känner man inte ens till dem i församlingarna, trots att de är församlingsbor. De kallas ofta inte heller till prästmöten och olika möten i församlingen då de inte är anställda.

Ändå har den här gruppen oftast ett stort kontaktnät i kyrkans utkanter med dem vi så sällan når. Omgivningen vet om att de är präster och de gör kyrkan synlig ute i samhället. Ändå ”finns” de liksom inte. Var tog vigningen vägen? 

Ett belysande exempel är den nyligen så tragiskt avlidne stockholmsprästen Gösta Tingström, som dog bara 56 år gammal. Han var präst under 28 år och firade alltid sin vigningsdag. Han fungerade som oerhört uppskattad arbetslivs- och pilgrimspräst, fjällpräst och skärgårdspräst. I sina många möten fick han en mängd frågor och kastade sig ofta in i djupa andliga och existentiella diskussioner. Jag vet hur mycket han kom att betyda för många. Han var, med Ludvig Jönssons ord, ”kyrka utanför murarna. Han var konfirmandledare på seglarläger i privat regi, han döpte, vigde och begravde. Någon enstaka gång inbjöds han att predika. 

Trogen vår episkopala tradition sökte han ofta kontakt med stiftsledningen, främst för att man där skulle veta vad han gjorde, men också för att erbjuda sina tjänster Men kände aldrig att han var accepterad som präst av sin egen kyrka. Utanför densamma var han det ständigt och bar normalt stolt sin prästkrage i alla sina möten.

Det finns i vårt land många som Gösta, vigda, lojala, osynliggjorda i sin egen kyrka. De var och är inte anställda och uppbär lön, så de ”bär inte uppdraget som präster”. Så var tog vigningen vägen?

Jag välkomnar självklart fler missionspastorer som uppfyller utbildningskraven som fullvärdiga präster i vår kyrka. De behövs och har mycket att tillföra. Men varför inte viga dem vid en högtidlig mottagningsgudstjänst, istället för att bara formellt inför domkapitel och biskop uttala sina prästlöften? 

Om vi stärker vigningstraditionen istället för att tona ner den påminns vi alla om att präst eller diakon inte främst är ett borgerligt yrke, utan det kall vi på goda grunder vill se det som.

Lennart Koskinen
seniorbiskop, Visby stift