Corona är en ut ur kroppen-upplevelse för kyrkan

Jag har nästan helt slutat med Facebook sedan coronakrisen bröt ut. Kommentarsfält på sociala medier har aldrig varit en optimal plats för teologisk diskussion, men sällan har det väl varit så tydligt som nu.

I mitt nätverk finns tillräckligt många präster för att Facebookflödet den senaste månaden ska ha förvandlats till ett veritabelt slagfält. Är det lämpligt att, och i så fall hur, fira gudstjänster i allmänhet och mässor i synnerhet denna vår? Oväntat många människor framstår som oväntat säkra på svaret.

Jag säger oväntat säkra, för oavsett vad vi väljer att göra och vad just vår biskop har sagt så borde vi kunna vara överens om att ingenting är som vanligt och att våra vanliga svar därför inte räcker till.

Församlingar över hela världen slutar med vad mängder av teologer menar konstituerar kyrkan: det gemensamma nattvardsfirandet. Präster går motvilligt för att leda en utlyst mässa och hoppas att ingen ska komma. Vi rycker till vid fysisk beröring och brödet i handen blir till ett hot om smittspridning.

Behovet av teologiska samtal om detta framgår med all önskvärd tydlighet, något Frida Mannerfelt också synliggjort i relation till digitala praktiker.

Det finns naturligtvis många möjligheter att vara kyrka på nya sätt. Men mitt bland våra försök att göra något döljs ibland insikten om vad vi förlorar.

Härom dagen försökte jag skapa ordning i det materiella kaos som uppstått sedan jag börjat tillbringa allt mer tid i mitt hem. I en hög av papper hittade jag pdf-versionen av ett bokkapitel med titeln "'They will know we are Christians by our Regulated Improvisation': Ecclesial Hybridity and the Unity of the Church".

Jag rev ut rubriken och tejpade upp på insidan av min ytterdörr. Det har gått nästan 20 år sedan den amerikanska teologen Mary McClintock Fulkerson publicerade texten i en antologi om postmodern teologi. Jag skrev ut den för flera månader sedan för att läsa ”någon gång”.

Det var först nu, när jag ensam i min lägenhet försöker värja mig mot det aldrig sinande nyhetsflödet, som jag kände ett behov av en ständig påminnelse om kristen improvisation.

Fulkerson är en teoretiskt driven maktkritisk teolog och en representant för den transformativa och praxisorienterade skolan inom nordamerikansk praktisk teologi i dag. Hon har skrivit om feministteologi, om församlingar som går över gränser, om rasism och om funktionsnedsättningar.

Hennes studier lyfts fram som förebildliga inom teologisk etnografi. Även i bokkapitlet som jag nu påminns om varje gång jag går ut genom dörren skriver Fulkerson om förhållandet till människor som uppfattas som ”annorlunda”.

Rubriken på texten anknyter till en fråga om kyrkans kännetecken på en plats som inte kan sägas präglas av vare sig gemensam ordning, tydlig tradition eller enhet.

I en av de medvetet inkluderande församlingar Fulkerson skriver om skildrar hon sorgen hos vissa äldre församlingsmedlemmar när församlingens karaktär förändras. När teologiska olikheter som direkt påverkar individers liv kommer upp till ytan såras människor. Inkludering av någon kan leda till exkludering av någon annan.

Hennes etnografiska metod belyser skoningslöst, men kärleksfullt, att det inte finns några enkla svar på vad det är att vara en kristen gemenskap. Hon hittar en möjlig väg framåt i att visa hur församlingar kan formas i en gemensam förmåga att improvisera, göra nytolkningar av situationer och anpassa sig.

Men Fulkersons argumentation utgår från att människor möts fysiskt, att olika människor med olika kroppar befinner sig nära varandra och gör någonting tillsammans. Hon för en teologisk kamp mot hur vi tenderar att uppleva den Andra som ett hot och hennes svar handlar om att förkroppsliga närheten.

I dag är inte bara de vi brukar se som annorlunda ett hot, utan alla människor inom två meters radie. Bara min egen kropp är någorlunda säker för mig att vara nära – så länge jag har tvättat händerna.

I en tid när många kristnas grundtrygghet, de gemensamma gudstjänsterna, på ett eller annat sätt tas ifrån oss är det faktiskt något vi kan vara ledsna för.

De fysiska kyrkorummen har ännu mycket mer än vanligt blivit en plats bara för de privilegierade. För de friska, de unga, de orädda. Det är en sorg, trots tron på en bönegemenskap som sträcker sig långt utanför kyrkans väggar.

För Fulkerson är inkludering i kyrkan en förkroppsligad kunskap. Den kristna improvisationsförmågan, vanan att leva tillsammans, sitter i muskelminnet. Så när jag sitter kvar i soffan i stället för att gå till kyrkan känns det i min kropp att det är fel, precis som det känns i min kropp att det är fel att inte lägga armen om den som gråter.

De gånger jag ändå har firat gudstjänst de senaste veckorna, eftersom jag är en av de privilegierade, har det känts i min kropp att så många inte är där och att jag kanske egentligen inte heller borde vara det.

På vår improvisationsförmåga ska de känna igen oss. Allt Fulkerson skriver handlar på ett eller annat sätt om att ifrågasätta och kritisera den rådande ordningen. Att inte bara ”anpassa” och ”inkludera”, utan att radikalt nyskapa vad det är att vara kyrka.

Fulkersons akademiska arbete har en eskatologisk prägel. Kyrkan står för liv. Nytt liv, annorlunda liv och liv tillsammans. Då räcker det inte att ställa om. Vi ska vara en del av en transformativ rörelse som gör allting nytt, men nu vet vi inte längre hur.

Kunskapen fanns i våra kroppar. När vi inte får vara nära varandra är vi på något sätt ensamma.

Kristus är uppstånden, men det är inte tack vare att lärjungarna var så bra på krishantering eller tänkte så kreativt. Kanske är svaret något mer än livestreamade gudstjänster, utökade telefontider för jourhavande präst och utsända gudstjänstordningar för att fira påsk hemma.

Förmågan att tänka nytt är en förkroppsligad kunskap och nu tas den kunskapen ifrån oss medan våra kroppar skriker att det här inte är som det borde vara.

Vi kan och ska försöka digitalt kompensera den fysiska exilen för att göra den uthärdlig. Men just nu kan inte kyrkan vara vad den borde, vi vet inte vad vi ska göra och till slut kan vi bara vänta. Kroppen på korset blöder, men vi når inte fram för att tvätta såren. På vår otillräcklighet ska de känna igen oss.

Karin Rubenson