För många år sedan bar min man och jag fram vårt första barn till dopet. Vår son var på tillfällig permission från barnsjukhuset, dagen efter skulle han opereras.
Vi visste att det inte var helt ofarligt att söva ner en så liten människa, men vi kunde inte annat än att överlämna honom till Gud.
I den stunden vi överlämnade honom i prästens händer och vattnet gjöts över hans huvud gick han från död till liv. Gud öppnade sitt rika förråd och gjorde honom levande, om han än skulle dö.
Dopets kraft går bortom allt som vi kan föreställa oss. I det som ser så enkelt ut, gör Gud allt. Martin Luther talar om vikten av att dagligen leva i vårt dop och kanske är det så att det tar ett liv att upptäcka vad vi fått.
På slottstrappan där jag sitter har jag nyss vandrat i underskönt landskap. Jag funderar på om man kan tänka sig bilden av att ett frö såddes i livet vid dopet.
Fröet har allt vad det är som växt och blomma inneboende i sig, växten blir allt mer synlig genom åren som går. I livet kan vi liksom få se och upptäcka vad Gud gav oss.
På senare år har jag sett på sociala medier att allt fler börjar fira sin dopdag. Det är vackert, för där började den andra födelsen. Det är det Jesus talar om i söndagens text med en man som heter Nikodemus.
Jesus förklarar för honom att man måste födas två gånger, först som människa sedan av ande. Och Jesus säger, den som har fötts av ande, är ande.
För den som ännu inte upptäckt dopet, för den som ännu inte är döpt, är det inte för sent.
Jag tänker på min egen sena frösådd av både sallad och rädisa. Jag skrev en uppmuntrande lapp till mig själv efter att jag sått, som nu ligger på mitt köksbord.
Där står det, även sen sådd ger skörd.
