Det är något särskilt med Svenska kyrkan och bordsböner

Det känns riktigt pinsamt nu. Jag blickar bort mot sällskapen i matsalen som inte tillhör konfirmandlägret och undrar vad de tänker.

Tycker de att vi är konstiga? En sekt? Vi har samlats till lunch i den stora matsalen som delas av alla som för tillfället är på kursgården den här helgen.

Vi som utgör lägret kommer in som en stor hord. Femtio–sextio personer som slår sig ner, skrapar med stolar och skriker till varandra. Det är jag okej med. Sådant får man räkna med på en kursgård. Det är det som händer efteråt som jag lider av.

När alla äntligen slagit sig ner och blivit tysta så är det någon av ledarna som prompt måste få alla att ställa sig upp och likt en gospelpredikant leda oss i en sjungen bordsbön. Med dans och steg och handklapp och extra ”halleluja” från dem som varit på läger förut.

Det är nu mina blickar vänds mot dem som inte tillhör vår gemenskap, de andra sällskapen runt borden.

Det är något särskilt med Svenska kyrkan och bordsböner. Något som jag inte kan sätta fingret på. Kanske är det bara jag som tycker det är pinsamt, kanske är det något fundamentalt som skaver.

Det är överlag något svårfångat med bordsgemenskapen i Svenska kyrkan. På jobbet hade vi länge gemensam frukost före våra morgonmöten. Det avskaffades till min stora glädje (”jag äter ju ändå frukost hemma innan jobbet”) men det var inte utan strid.

En kollega påpekade att det faktiskt är viktigt att äta tillsammans. Måltiden gör något med oss, man får en chans att mötas i något annat än arbete. Man kan prata om hunden och om helgen och livet där ute. Det är inte så effektivt, inte alltid så praktiskt. Men kanske är det bra? Jag vet inte.

Kanske är det bara jag som dras mellan det enskilda och det gemensamma, mellan flocken och individen, mellan gemenskap och ensamhet. ”Jag tror på den ensamma människan”, skaldade Ekelöf en gång i tiden. Fint så. Men tror jag på det? Går det att tro på en ensam människa, en som är utanför allt?

Gemensam bordsbön har aldrig riktigt varit min grej. En onödig och opraktisk paus precis innan man ska få äta, som allt för ofta leds av en överentusiastisk musikledare.

Komikern Jonatan Unge berättade i sitt sommarprat för några år sedan om en konflikt som tog plats på de judiska ungdomsläger han var på. Konflikten kretsade kring om knäckebröd skulle räknas som bröd eller som kex. En i många avseenden oförståelig konflikt, tills han insåg att det egentligen handlade om bönen före måltiden.

Om knäckebröd räknades som bröd så var måltiden tvungen att föregås av en lång och invecklad böneceremoni. Om det räknades som kex kunde bönen hållas kortare. Knäckebröd var kex, landade Jonatan Unge i till slut.

Kanske är det just detta regelmässiga som jag också har problem med i den svenskkyrkliga praktiken, så som jag uppfattar den. Ofta tenderar bordsbön att bli mindre bön och mer regel. Att vi ”ska” sjunga innan maten i alla sammanhang är ett påbud som får bönen att förlora sin karaktär.

För egentligen är ju bönen något positivt, en paus inför maten, ett tack för allt det vi fått och som vi får ta del av. Att göra som Jesus i helgens evangelietext om brödundret: Stanna upp en stund, om så med ett enkelt ”tack” innan maten delas ut.

En påminnelse om att vi inte är ensamma, en påminnelse om de gemensamma ansträngningar och de materiella villkor som gjort att jag faktiskt får äta. Opraktiskt och ineffektivt, men kanske nödvändigt för världens överlevnad.

Eller som Ekelöf avslutar sin dikt: ”Det opraktiska är det enda praktiska i längden.”

Ludvig Lindelöf
präst i Carl Johans församling, Göteborg