I Mackabeerboken i Bibeln kan vi läsa om hur kungen Antiochos och hans trupper hade erövrat Jerusalem och vanhelgat templet. Altaren till avgudar sattes upp, grisar offrades och andra provokationer skedde för att få judarna att lämna sin tro. Men motståndet var starkt och leddes av Judas Mackabaios som till slut tog tillbaka det heliga rummet.
Efteråt hyllades han som en konung och folket tog ”lövprydda stavar, grönskande grenar och palmkvistar i händerna och frambar lovsånger till honom som hade fört tempelreningen till dess lyckliga fullbordan.”
Kanske blickar berättelsen bakåt, kanske blickar den framåt. Kanske spelar det ingen roll, för advent handlar i grund och botten om det heliga rummet, ett rum som tycks få allt mindre plats i världen. Men ibland kan man överraskas.
En gråmulen söndag i november åker jag längs E4:an förbi Ödeshög, i min värld mest känt för att ha fostrat fotbollsspelaren Klas Ingesson, och på skylten som markerar kommungränsen står det ”Ödeshög – rum för själen”. Och jag tänker att det är ju precis det där som kyrkan ska vara. Ett heligt rum för själen. Ett Ödeshög för mänskligheten.
Vi har en uppgift som kyrka att berätta om det där rummet för alla som kommer till oss nu. Vi får påminna varandra om att det finns helighet, att det finns en Gud som bor i oss och som bor i det där rummet som Helen Sjöholm sjunger om i Varje sår söker ett sår:
”I varje liv finns det ett rum, ett heligt rum som skyddar dig. De sår du fick när skyddet brast kan läka där längst in i dig.”
Hosianna.
Ludvig Lindelöf
Präst och poddare i Carl Johans församling, Göteborg
