Det tog tid innan tvivel och förtvivlan förbyttes i glädje

För två år sedan stod jag i Georgiens huvudstad Tbilisi påsknattens mörker. Kyrkan var överfylld, många stod med sina ljus i händerna och trängdes utanför kyrkan. Påskropet: Kristus är uppstånden och svaret Ja, han är sannerligen uppstånden ljöd som kraftiga åskdån runt kyrkan.

Det besvarades av människor i omkringliggande kyrkor. Hela Tbilisi var en enda jublande proklamation av Kristi uppståndelse.

Ändå var det inte ens två decennier sedan den kristna påsken var förbjuden, förlöjligad och förföljd i Kaukasusbergen. Men efter Sovjetsystemets kollaps hade den börjat spira, växa och firades nu i en enorm omfattning. I Georgien kunde jag känna påskens dundrande urkraft.

När Jesus uppstod var allt tyst. Inför tillvarons största händelse finns inga ord. Bara tystnad. Till och med de fyra evangelierna tystnar. Heligheten är så stor att ord skulle förta den. Och inga människor såg när Jesus uppstod.

Med viss glädje tänker jag på småkrypen i gravkammarens vrår. De var påskens första vittnen! Fåglarna som sovit i träden runt graven kunde yrvakna se Jesus stiga ut ur graven.

Solen som gick upp över Olivberget i öster hälsade den uppståndne. Men inga människor var där. De kom senare.

Då hade redan änglarna som skulle röra sig runt graven hela dagen gjort sin första insats. De hade rullat undan stenen. De hade inte rullat undan den för att Jesus skulle kunna komma ut. De hade rullat undan den för att människorna skulle kunna se in. Och den var tom.

Kvinnor och män tillägnade sig med växande förvirring och skräck detta faktum. Graven var tom. Ingen död kropp där. Ingen människa någonsin skulle inför en tom grav glättigt börja sjunga sånger om att den döde uppstått. Man skulle förtvivlat tänka att någon flyttat kroppen.

Ursinnigt skulle man leta upp telefonnumret till någon undersökande journalist som skulle kunna nita kyrkogårdsförvaltningen. Därför kommer inte tydningen av det inträffade från någon människa. Den kommer med en himmelsk röst ur en ängels mun.

Det är en ängel som första gången säger: Han är uppstånden. Så småningom kommer det att slå rot i människors djup och bli det mest betydande faktum i deras tillvaro.

Gud som blev människa och av människor blev så illa mottagen att han torterades till döds, förvandlar med sin lidande kärlek vårt förakt och vår likgiltighet till en försoning och en uppståndelse som ger människor helt nya välsignade möjligheter.

Han ska gå före till Galileen, där ska ni få se honom, säger ängeln vidare. Märkligt nog bryter inte lärjungarna upp direkt. En hel vecka senare finner vi dem vara kvar i Jerusalem. Var det så mycket att packa? Stort byråkratiskt krångel inför avresan?

Nej, tio lärjungar väntade in den elfte, som inte kunde tro och därför inte var beredd att följa med, Tomas. Först när han själv fått möta Jesus och inför den sårmärkte och uppståndne Jesus brustit ut: Min Herre och Min Gud, kunde de alla ge sig i väg.

Det fanns en underbar omsorg om tvivlaren i den första gruppen påskmänniskor. Måtte den omsorgen finnas också denna påsk!

I en tid där tunga mörka moln av oro och hot vilar över mänskligheten, kan den himmelska proklamationen att Jesus är uppstånden ge en hoppets glädjefyllda respons i allas liv.

Vi är inte ensamma. Guds son med egen erfarenhet av dödens fasa lever och erbjuder alla en varm omsorg, för Kristus är uppstånden.

Bo Brander
Tidigare studentpräst och föreståndare för Sankt Ansgars kyrka i Uppsala