Hjälparen är vårt hopp, konkretare än världens alla tarotkort

Vi har en 17-årig dotter hemma, och alla som har tonåringar hemma vet att man får vara glad om man hittar något man kan se ihop på tv. Så i ­biskopsgården i Karlstad tittar vi på Robinson. I förra årets säsong hade en av deltagarna med sig tarotkort som personlig sak. Inför tävlingarna la hon upp ett kort för vad laget kunde förvänta sig, och ett kort för hur det skulle gå.

Flera var skeptiska, men alla var ändå med. ­Sanna var ju trots allt inte en korkad eller imbecill person. Men som en av deltagarna sa: ”Sen vet jag av erfarenhet att de här korten har ett ganska brett tolkningsspektrum. Men för ändamålet – att peppa upp laget i dag – superbra”.

Men frågan som dröjer sig kvar i mig efteråt är: Varför söker sig folk till tarotkort och inte till ­kyrkan?

Sociologen Hartmut Rosa, en av Europas främsta vetenskapliga auktoriteter, kom häromåret ut med en bok som heter Demokratie braucht Religion – Demokrati behöver religion. Han menar i boken att det inte är någon tillfällighet att demokratins kris sammanfaller med religionens kris i västvärlden.

Rosa konstaterar att demokrati inte fungerar i ett aggressivt samhällsklimat. Han fastslår att demokrati inte bara handlar om att var och en av oss har en egen röst. Det räcker inte, nej, vi måste använda våra öron också. Det räcker inte om vi bara talar utan att också lyssna och ta till oss vad de andra ­säger. Intellektuell redlighet innebär att också lyssna till vad de som tycker annorlunda än mig säger. Kanske finns där argument och insikter som har något att säga mig?

Demokrati kräver helt enkelt att jag kan lyssna. Och denna lyssnandets insikt kan religionen hjälpa oss med menar Rosa. Kristen tro utgår ju ifrån att ingen av oss är perfekt, att vi alla har syndat och gått miste om rättfärdigheten från Gud för att säga det med Paulus. Kristen tro skapar en insikt om att ingen är perfekt och att vi därför måste lyssna och vara ödmjuka. Inför Gud, men också inför våra medmänniskor.

Jag vill i det här sammanhanget fokusera på det Hartmut Rosa ser som framtiden för kyrkan. För Hartmut Rosa efterlyser en enkel och konkret religion, en handgriplig kristendom som förmår att skapa en förbindelse mellan vår värld och en annan värld. ”Människan går i kyrkan för att få röra vid andra världar” för att säga det som Fjodor Dostojevskij.

För människor har behov av en förbindelse mellan vår värld och en annan värld, vi lever i en tid där det är okej att vara troende. Rosa konstaterar att i vår tid så sysslar allt fler med tarotkort, astrologi, stenar och annat liknande.

”Varför sysslar man med astrologi?” frågar sig Rosa. Och svarar: Självklart inte för att man tror att det rent astronomiskt sett är trovärdigt eller erbjuder en bra vetenskaplig förklaringsmodell. Nej, det är populärt eftersom det på ett mycket handgripligt sätt erbjuder en relation mellan kosmos – universum – och mitt innersta. Grunden i min existens är inte ett kallt, fientligt och alienerande universum, utan det finns mönster, mening, sammanhang.

Rosa lyfter fram bibelordet från Jesaja 43:1: ”Jag har kallat dig vid namn, du är min”. Det är det Sanna vill erfara när hon drar sina Tarotkort i Robinson. Hon vill ha kontakt med något större.

Jag tänker att kyrkans uppdrag i vår förvirrade tid just är att påminna om att Gud har kallat oss vid namn, att vi är hans. Att Gud vill oss väl, och att han har en tanke bakom var och en av oss. Även när ­livet är skräp, även när det är krig i Europa och vädret ­löper amok, är Gud där. Men vi måste som kyrka vara enkla och konkreta, menar Rosa, och kyrkan har ju gott om konkreta sätt att möta Gud på: nattvarden, tända ljus, sjunga psalmer, öppna kyrkorum. Gud bryr sig, och han kommer med hopp.

Som det sägs i söndagens psaltarpsalm: ”Vi ­sätter vårt hopp till Herren, han är vår hjälp och vår sköld.”

Hjälparen, sanningens Ande, är vårt hopp. Mer verklig, konkret och reell än alla tarotkort i världen.