Jag tänker mig att hon ställer sig så att alla tre bildar en öppen triangel, Martha, Jesus, Maria. Så vänder hon sig till Jesus, vill att han ska se henne, lyssna in, bekräfta henne och rätta till. Kanske är där fler som spetsar öronen.
Att Martha tar i från magen beror på att hon är överväldigad. Hon har för mycket att göra. Det är inte inbillning, nerverna, det är faktisk verklighet. Ropet från världen är större än störst. Det är ingen nyhet. Så var det för två tusen år sen, fem hundra år sen, i våras, nu.
Visst kan texten berätta om ansvar för det praktiska i hushåll, på arbetsplatser eller grannområdet. Men tänk om den i dag berättar om hela kyrkans uppdrag. Kyrkans grundläggande uppgift i världen har alltid varit större än antalet marthor och marior av olika kön och ålder.
För att citera kyrkoordningen: Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.
Kanske är även Maria överväldigad. Kanske gör hon det som många av oss gjort denna vår och sommar, släppt taget om verksamheter och gudstjänster. Kanske är det ett medvetet val eller kanske blev hon bara sittande med händerna i knäet, väntande.
Många av oss som passat på försöker nu att inte återvända till aktivitetsfällan. Både Martha och Maria behöver plats i rummet, världsrummet, kyrkorummet, bönerummet – den mer stridbara och den mer lyssnande. Just så kliver den profetiska kyrkan fram.
Jag föreställer mig att alla tre förändras av det som händer, att deras relation fördjupas. Det sker en förskjutning i verkligheten, med Jesus som en katalysator mitt i. Och jag bestämmer mig för att inte skjuta upp.
Jag har något att säga Jesus, men behöver också lyssna. Jag ställer mig framför honom och tömmer mitt hjärta. Samtidigt lyssnar jag väntande, för det är något som händer i det som händer …
Carina Sundberg
stiftsteolog i Linköping
