Från balkongen såg jag ut över lägenheterna på andra sidan. Jag såg de tända ljusen, jag såg mina medinvånare i nattens rike. Alla satt vi i våra lejongropar och bar vårt hopp om beskydd. Jag hörde våra böner i natten, som formulerades utan ord – för vi hade ingen att säga dem till.
Längre ner på gatan kunde jag se någon gå. Kanske på väg till eller från jobbet. För nattens invånare är inte bara ångestridna ungdomar i små lägenheter.
Det är också de som arbetar, som delar ut våra tidningar, kör våra varor – och oss – genom natten, lägger om våra sår och bandagerar våra brutna ben, håller våra händer när vi går ur tiden och lyfter oss en första gång när vi går in i den.
De flesta av oss som lever på dagen föds just under dessa timmar, mellan natten och gryningen, då stillheten är som störst och allt bär på en tyngd och ett allvar.
Kanske är det inte så konstigt att vi då och då längtar tillbaka till natten, till mörkret och tryggheten i det mellanrum som den symboliserar. Ett tillstånd som icke är. Ett tillstånd mellan dag och dag. En plats utanför tiden.
Från min balkong ser jag de andra. Där i nattens timmar blir vi beskådare av vår gemensamma ensamhet. Och hade vi kunnat vara änglar för varandra så hade vi gått ut tillsammans, slagit oss ner på bänkarna utanför tvättstugan och berättat om våra tankar, våra drömmar och förhoppningar.
Vi hade skrattat och gråtit och burit våra bördor tillsammans. Vi hade slagit upp de färgglada parasollen som skydd för regnet, tänt de kulörta lyktorna, slagit upp rödvinet i plastmuggar och dansat till dragspelsmusiken. Vi hade tagit in värmen från varandra, drivit ut demonerna i varandra och dräpt draken tillsammans.
Vi hade haft orden och någon att rikta dem till.
Ludvig Lindelöf
Präst och poddare i Carl Johans församling, Göteborg
