Vi ska leva i gemenskap men behöver också släppa taget

Vännen och kvinnan satt vid köksbordet. Det var vännens första besök i det nya hemmet sedan kvinnans skilsmässa.

Mycket skam och skuld hade haglat, både över henne och inom henne, men vännen överraskade med att i stället tala hoppets helande ord: ”Innan såg jag dig inte. Du var som ett bihang till din man. Han utgjorde hela cirkeln i er relation och du var på sin höjd en skärva, ett stråk. Men nu ser jag dig. Du är ju faktiskt någon du också.”

Att leva tillsammans är inte lätt. Ändå är det vår kallelse och därmed ofta vår djupa längtan. Allt i tillvaron är relation. Till och med gudomen själv. Fader, Son och Ande virvlar sin treenighetsdans genom universum. Och vi är indragna, genom Kristus, i denna eviga kärleksdans som upprätthåller alltet.

Jag står och ser ut över sjön där jag bor. Änderna har samlats i tusentals denna skira, höga oktoberdag. De bruna korna betar tätt tillsammans på ängen nedanför kyrkan i morgondimman. Allt verkar så enkelt. Att bara vara en i flocken och beta på ängen eller gunga på vågorna och på så sätt lovsjunga sin Herre och Skapare.

Vi människor dras till varandra och vi kvävs av varandra. Vi möts och vi skiljs åt. Största glädjen blir till sorgligaste avsked. Ytterst är varje människa ensam, hur många släktingar och vänner vi än omger oss med.

Ibland måste vi färdas långt in i den mest utlämnade ensamhet för att upptäcka att just där är vi öppna nog att upptäcka Kristusnärvaron. Där är jag trots allt inte ensam eller övergiven, utan indragen i treenighetens kosmiska gemenskap.

Alla dagens texter handlar om nära relationer. Jag blir varm i hela mig när jag hör orden till den unge Timoteos om hans mor Eunike och hans mormor Lois. Timoteos följde med Paulus på hans resor i Romarriket och blev sedan ledare för församlingen i Efesos. Hans förmödrar måste ha gett honom mycket kärlek, tro och hopp för att våga detta stora uppdrag. Och burit honom i bön. De är som en treenighetens doft i världen – en mormor, en mor och en son.

I Tobits bok berättas hur sonen Tobias blir sänd ut på resa tillsammans med en ängel och hur han till slut återvänder med sin hustru Sara som därmed också lämnar sin familj och sammanhang bakom sig.

Alla blir lämnade på ett eller annat sätt och alla lämnar. Längtan, tårar och oro blandas med lyckliga återseenden.

Vi är kallade till gemenskap, men också till att släppa taget. Annars kan ingen växt ske, ingen förvandling på djupet. Att släppa taget om en annan människa är svårt, särskilt om de unga. Hur ska det gå för dem? Hur ska det gå för mig?

I mitt arbetsrum finns en tavla med orden ”Let Go – Let God” i färgglada bokstäver. I orden bor glädje, liv, frid och frihet. Ju mer jag vågar släppa taget om min vilja att äga och kontrollera, desto bättre.

När Jesus kom hem till sin egen stad blev folket först imponerat av honom och hans budskap, men allt vände när de förstod att han var en av dem. Då slutade de lyssna.

Inte ens hans närmaste familj förstod sig på Jesus. Också han gick en ensam väg här på jorden.

Som döpta lever vi i Kristus och Kristus lever i oss. Han som upplevt den yttersta ensamheten är vägen för våra ensamma själar in i den stora gemenskapen.

Jag sneglar på de sorglösa änderna i sjön och korna på ängen. Tänk om allt är enklare än jag vågar tro?

Jag sluter ögonen och låter den Treenige se mig.

Anna Alebo
Stiftsadjunkt för andlig vägledning