Fördel vara personlig när man försvarar sin tro

Pekka Mellergård är en intressant person. Neurokirurg och överläkare på Universitetssjukhuset i Örebro, tidigare rektor för Örebro teologiska högskola, en av dem som grundat den kristna kulturtidskriften Nod och dessutom ett nordiskt kulturcenter i Kunming, Kina. Med mera.

Den som har en så bred kompetens och så många intressen måste vara sällsynt skickad att skriva en apologi för kristen tro. Och det har Mellergård också gjort i boken Jag tror för att förstå: En essä om att finna och bli funnen.

Apologin – eller ”försvaret” helt enkelt – är en välkänd teologisk genre sedan kyrkofädernas dagar och fram till vår egen tid. Hur den skrivs och till vilka är obönhörligen bestämt av det kulturella och historiska sammanhanget. Vad som skulle kunna räknas som goda anledningar varierar med tidens sentiment. Ofta handlar det lika mycket om att underbygga sin egen tro som att övertyga sin tids skeptiker.

En grov indelning, i modern tid, är mellan de apologier som är ett mer allmänt försvar och som främst adresserar samtidens intellektuella horisont och de som är ett personligt försvar som redo-gör för de egna anledningarna att tro.

De förra handlar om huruvida kristen tro kan vara trovärdig, de senare om huruvida den också kan vara attraktiv. Jag skulle tro att attraktiviteten är minst lika viktig för de flesta som trovärdigheten.

Det finns många saker som kan vara hur trovärdiga som helst, men utan att ge någon anledning till varför jag skulle bry mig om dem. Gissningsvis är attraktivitetsskälen de viktigaste, inte bara för kristendomen utan för vilken religiös eller annan existentiell övertygelse som helst, eftersom de ger mig en anledning att fråga mig om det också finns trovärdighetsskäl.

För att uttrycka det rakt på sak: Mellergårds Jag tror för att förstå är som bäst när den blir personlig men mindre engagerande när den blir mer opersonligt redogörande. För att lägga fram sin sak uppvisar Mellergård en ganska omfattande kunskap i allt från naturvetenskap över samhällskunskap till teologi.

I kapitel som behandlar hur vetenskapen förstår världen, vilket slags religiositet som kännetecknar den samtida svensken, huruvida Nya testamentets berättelser om Jesus är historiskt trovärdiga och om man kan tro på uppståndelsen resonerar Mellergård huvudsakligen om trovärdighet.

Dessa kapitel fyller onekligen sin funktion, och de kännetecknas av en både ödmjuk och öppen hållning; Mellergård redovisar sina egna ställningstaganden men erkänner samtidigt att det i många frågor är omöjligt med några slutgiltiga konklusioner.

Det bästa med dessa kapitel är den nyfikna och icke-neurotiska hållning han uttrycker. Det mindre bra är att de ibland får en redovisande karaktär där jag undrar om vissa delar verkligen behövs för att säga det Mellergård vill ha sagt.

Någon gång reagerar den akademiske teologen i mig på förenklade redogörelser och en något skolboksmässig framställning. Och alltför många gånger reagerar jag på den undermåliga korrekturläsningen som faktiskt stör läsningen.

Anledningen till att jag börjar läsa Jag tror för att förstå är egentligen inte någon nyfikenhet på ett försvar av den kristna tron i allmänhet, utan en nyfikenhet på den mångsidiga personen Mellergård och hans egna skäl att tro. Då blir attraktivitetsskälen viktigare än trovärdighetsskälen.

Boken är, enligt Mellergård själv, skriven som en förklaring för hans vänner som inte tror. När kristen tro framställs som ett äventyr, en upptäcktsresa, ett sökande efter sanningen, kanske rent av som en kärlekshistoria med komplikationer, då finner boken också en form som gör den mer angelägen.

All heder åt Mellergård för hans öppna och ödmjuka hållning, men hade Jag tror för att förstå vägt över mer åt den personliga bekännelsen kanske de redovisande passagerna hade funnit sin form i högre grad.

Den som läst några av de klassiska apologierna vet att den personliga berättelsen kan vara nog så övertygande. Att finna och att bli funnen, som undertiteln lyder, är en intensivt personlig erfarenhet.