Friheten i Kristus är förlåtelsen och löftet om tillhörighet

Inför söndagens tema om friheten i Kristus, minns jag en massa läger för Kyrkans ungdom på 70- och 80-talen. Jag hör tusen gitarrer spela och lika många brustna röster sjunga att vi vill den frihet där vi är oss själva och att jag är fri, fri att tjäna den som gett mig detta liv. Och jag kände mig fri. Håret var långt och jeansen så trasiga att farmor protesterade. Men hur fria var vi egentligen?

Inte alla associerar frihet med kristen tro. När jag var skolpräst i Luleå och lät gymnasister fråga mig vad som helst, så inleddes de flesta frågor med ”får man ...?” Jag svarade snabbt, för mitt mål var att befria dem från tanken på kristen tro som en tvångströja.

En fordonsklass betygsatte mitt besök. Mannen var ungdomlig, stod det på en lapp. Jag tolkade det som beröm. Vuxna känner sig ofta fria när de kallas ungdomliga.

Många är de predikanter som upprättat syndakataloger och många är de varnande slogans som förts vidare. Damm på din Bibel är rost på din själ, fick jag höra. Är håret slätt så lever du rätt, fick tjejer på västkusten höra. Så laddas kristen tro med skuld och rädsla, precis det som Jesus vill befria oss från. Hur blev en kristen människas frihet till förbud?

Vad är tillåtet och otillåtet? Frågan är en fälla som fariséerna försökte få Jesus att gå i. Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten, sa Jesus och gjorde det förbjudna. Och Paulus följde upp genom att skriva att vi inte ska låta oss förslavas av förbud och krav för att få del av Guds kärlek. Vi är barn till den fria kvinnan, skrev han.

En bra start på dagen är att läsa Sakarias lovsång: Välsignad är Herren, Israels Gud, som besöker sitt folk och ger det frihet. Även här följer Paulus upp med orden: I honom äger vi vår frihet. Vi är fria! Fria att tjäna, fria att göra rätt och fel i tillit till Guds kärlek. Vi behöver inte vara rädda. Det är Guds kärlek som befriar oss, inte vår egen förträfflighet.

Frihet är inte att vara oberoende. Tvärtom. Ju närmare Jesus, desto större frihet och mindre rädsla. Det handlar inte om rätt eller fel och var gränsen går. Det handlar om var mitt centrum är. Om vi lutar oss mot Jesus blir till och med frågan om var gränsen går ointressant. Oron att göra fel är inte längre något hinder, kravet att göra rätt ingen börda. Nåden befriar oss. Vi älskar som Gud älskar oss.

Jag tar fram gitarren och spelar Guds kärlek är som stranden och som gräset. När jag nu 40 år senare sjunger att vi vill den frihet där vi är oss själva, som ej är tomhet men en rymd för drömmar, känner jag mig lite som Ted Gärdestad.

Orden är ju sanna och troligen skälet till att förvånansvärt många brudpar önskar den som vigselpsalm. Drömmen om en jord där träd, blommor och kärlekslöften kan slå rot. Men Anders Frostenson fördjupar perspektivet i sista versens bön: O döm oss Herre, frisäg oss i domen. I din förlåtelse vår frihet är.

Så vad är frihet? På ytan är det att kunna göra som man vill, vara ungdomlig och gå sin egen väg. På djupet är det befrielse från bojor, både de som läggs på oss av andra och av oss själva. Friheten i Kristus är förlåtelsen och löftet om tillhörighet oavsett betyg.

Den friheten är också en kallelse till kamp för andras befrielse. Eller, som Frostenson skriver i en annan psalm: Den som hans röst vill följa är inte bunden mer, kan gå dit han oss sänder och ge som han oss ger.

Gunnar Sjöberg
tidigare kommunikationschef på kyrkokansliet och kyrkoherde på Costa Blanca