Inför söndagen. Hon stegar in som en stillsam reformator på expeditionen

Hon går på gymnasiet och vill bli döpt. Vad handlar kristen tro om för dig, frågar jag när vi träffas några veckor innan dopet. 

Jag tänker på mötet, och hennes svar, när jag läser texterna inför reformationsdagen nu på söndag. Hon kom till kyrkan med sin vilja och längtan. I söndagens evangelium gjorde de tvärtom. Hopen, som fariséerna kallade folket, blev oenig om Jesus. Han stämmer inte med våra förväntningar, tycks några mena, medan andra är mer öppna och vill söka en djupare förståelse. Direkt efter berättelsen, i skarven till nästa kapitel, står det att ”alla gick hem, var och en till sitt, men Jesus gick till Olivberget”. 

Så kan kyrkliga strider sluta än i dag, trots att vi med glädje firar det Ekumeniska året 1700 år efter det första kyrkomötet i Nicaea år 325. Alla går hem, var och en till sitt, eller så startar man en egen liten trosrörelse. Allt medan Jesus glider ur fokus.

I begynnelsen fanns Ordet och kyrkan fick med ­tiden som uppdrag att gestalta det i världen och vardagen. Men ordet som blev människa enligt ­Johannes prolog, har ibland bara blivit flera ord ­enligt kyrkans praktik. Ord som splittrat, sårat och stämplat. 

”Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting”, påminner Paulus i sin epistel. Ibland kan stegen kännas lång borta.

Men så stegar hon in som en stillsam reformator på domkyrkoförsamlingens expedition i Luleå. Och faktiskt, i mitt pastorala liv också. Som en kompassriktning som visar mot det som riskerar gå förlorat. Får jag berätta ditt svar för andra, frågar jag henne. Ja, det är okej, säger hon lugnt.

Så. Vad handlar kristen tro om för en 18-åring utan kyrklig bakgrund i Luleå år 2025?

Hon svarar tyst och tydligt: förlåtelse och ­Jesus. Och det blir ombytta roller. Jag lyssnar medan hon berättar lite mer om sin bakgrund och hur hon tänker. Jag lägger kyrkohandbokens instruktioner åt sidan och anar den där stigen Jesus gick upp till Olivberget. Bort från allt tjafs kring vem han är och hur man ska vara. 

Ingen teolog eller VDM – det gudomliga ordets tjänare – hade kunnat sammanfatta kristen tro bättre. Förlåtelse och Jesus. Det är grunden för kyrkans alla ord, symboler  och handlingar. Källan till tro och liv.

Anar vi en ny reformation? Kanske. Tänk om den i så fall har rötter i Nathan Söderbloms vision inför det ekumeniska mötet i Stockholm 1925: ”Läran åtskiljer, men handling förenar.” Ord som förhoppningsvis genomsyrar all ekumenik även i år. Men tydligare än den unga vuxnas ord kan det inte uttryckas. 

Reformation är ett verb, en aktiv handling. Det handlar om att re-formera, byta position för att inte stelna eller bli begränsad. Tillbaka till källorna, tänker jag efter vårt möte och med hela mitt prästerliga arbetsliv i ryggen. Tillbaka till källorna men med blicken vänd framåt. 

Så mycket kan ställa sig i vägen. Egen karriär, egna principer och min egen tro. För att inte tala om vilsegångna beslut, diskussioner och interna processer inom kyrkans slutna system.

Ibland måste vi söka på andra platser, göra oss fria från invanda eller påtryckta  föreställningar om att Gud ska vara si eller så. Men att gå hem, var och en till sitt, är en dålig idé. Kyrkan är, trots sina brister, platsen att möta det levande Ordet. Att låta min tro stötas och blötas med andras, i trygg vetskap om att Gud är större än våra tankar om Gud. 

Efter söndagens evangelietext följer berättelsen om äktenskapsbryterskan, där Jesus sägs rita något på marken. Kanske var det ett hjärta. Förlåtelse och Jesus, det är vad det handlar om.

Gunnar Sjöberg