Jesus rider in i våra liv och får oss att växa som människor

Har du någonsin mött en person inför vilken du kan vara helt lugn? En i vars blick du känner trygghet och vågar vara helt dig själv? Har du också mött en person som inger dig oro och osäkerhet? En i vars kritiska blick du krymper fast du inte vill?

På palmsöndagen möts de här personerna och vi får ta del av dramat. För det som hände då och där händer nu och här. In i Jerusalem från den västra porten rider romarrikets företrädare för att markera sin makt och närvaro. De bär på maktens alla attribut: höga hästar, skramlande vapen och distans.

De pratar inte med någon, de skriker till alla. De behärskar maktspråket och kan alla härskartekniker. Sådana som vi i dag både utsätts för och går i kurs för att lära oss. Konsten att behärska andra i egna syften. Deras självförtroende är på topp för de representerar kejsaren i Rom, han som kallar sig världens frälsare.

Så händer någonting på andra sidan tempelplatsen, vid den östra porten som också kallades den Gyllene. Den genom vilken Messias, befriaren, förväntades komma. Den som äntligen skulle återupprätta både hedern och nationen. Plötsligt kommer han, den som också romarna lärt känna som Jesus. En enkel snickarson från landsbygden i norr. Han som redan umgåtts med de kuvade och gett dem självrespekten tillbaka. Han om vilken man sa,” han är verkligen världens frälsare”. Verbal dynamit.

Han kommer med helt andra attribut: Han rider på en vanlig arbetsåsna, så låg att han hamnar i ögonhöjd med dem han möter. Han är vapenlös och med en blick så varm att den öppnar hjärtan. Han lyssnar och frågar, stannar till vid den som andra aldrig ser. Han får dem han möter att växa som människor. Inte krympa. Res dig upp, säger han, böj dig inte. Visa dig, våga lita på mig. Och barnen, han hade sagt att barnen är de vuxnas förebilder.

Folket jublar, men är också förvirrade. Världens frälsare kommer från två skilda håll; vem ska vi sätta vårt hopp till? Vilket rike och vilka värden vill vi verka för?

Folkets undran då, är vår undran nu. För visst har vi varit med om maktspel? Konsten att tysta andra, ingå smarta men falska allianser, bete sig taktiskt och manipulera för att själv få mesta möjliga makt. Men visst kan vi också känna en längtan efter något annat? En helt omvänd ordning där det viktiga är att hjälpa och tjäna varandra. Att rikedom är att dela med sig och att mänsklighetens kraft ligger i att inte göra skillnad på varandra. Medmänsklighet i stället för manipulation.

Jesu intåg i Jerusalem är ett intåg in i vår värld och våra liv. In i rädslan för allt fasansfullt som händer kring coronapandemin. In i hatet mot både främlingen och det främmande. In i både oron och nonchalansen över en skapelse som blöder. Men också ett intåg i all mänsklig kärlek, i vår strävan efter det goda och vår förmåga att både göra rätt och fel.

Så vad har palmsöndagen med oss att göra? Svar, allt. Den genom coronan nu påtvingade reträtten ger oss en möjlighet att följa Jesus genom Stilla veckan in mot påskens seger och manifesteringen av den gudsnärvaro som fyller universum.

Men inte genom att ta steget förbi oron, rädslan, tvivlet, smärtan och sorgen. Utan i stället ta steget rakt igenom allt detta som ju handlar om vad det är att vara människa. Vårt hopp och Guds löfte är att det som hände då, det händer nu: Att Jesus från Nasaret går här fram än som i gången tid.

Gunnar Sjöberg
tidigare kommunikationschef på kyrkokansliet och kyrkoherde på Costa Blanca