Blick på bibeln del 2: Kanske borde han ha sagt emot

En söndag under fastan bjöd samarbetsrådet in till samtal och dialog om, och med, Bibeln under rubriken ”Bibeltexten på kors och tvärs”. Midrash innebär att tolka, ibland på ett mycket kreativt sätt, Bibelns texter.

– Tanken är inte att vi ska vara överens. Inte heller att vi ska presentera sanningar – vi presenterar olika tolkningar, vi säger inte: ”Så här är det, amen!”, inleder Ulf Lindgren, domkyrkokaplan i Storkyrkan, Stockholm.

I samtalet i Stockholms Gamla stan deltog, utöver Ulf Lindgren, pedagogen Bengt Mosesson,Judiska församlingen i Stockholm, och Sveriges förre överrabbin Morton Narrowe.

I berättelsen om Noa, floden och arken (Första Moseboken kapitel 6): Herren bestämmer sig för att utrota världens ondska med hjälp av en flod – endast Noa och hans familj, samt utvalda djur, ska överleva. Resten av mänskligheten går under i floden.

– Detta är en text som har skapat rädsla bland kristna: Att Gud ska bli sur eller att man ska finnas bland dem som inte tillhör. Det är en vantolkning, skulle jag säga, säger Ulf Lindgren.

Men varför ska Noa räddas med just en båt? frågar Morton Narrowe, och svarar själv:

– Därför att då kommer människor och frågar vad han håller på med när han bygger. Det blir en möjlighet för människorna att ändra sig, att göra bot, säger han och hänvisar till en passage i den rabbinska bibelkommentaren Talmud, som berättar om just detta.

Gud befallde Noa, som lydde och byggde arken. Mänskligheten gick under och allt började om på nytt. Men borde han ha protesterat mot Guds rådslut? Samtalet böljar vidare och vi läser texten om Abrahams bön för Sodom (Första Moseboken 18).

Premissen för texten påminner lite om situationen i världen före floden: Gud har sett människans synd och vill därför utplåna staden Sodom. Men där Noa lydde och byggde, börjar Abraham
istället att köpslå med Gud:

”Skall du verkligen förinta den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige? Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Skall du då verkligen förinta den i stället för att skona den för de femtio rättfärdigas skull som bor där?” och Gud svarar Abraham: ”Om jag finner femtio rättfärdiga i Sodom, skall jag för deras skull skona hela staden.”

Men Abraham nöjer sig inte: ”Kanske finns där fyrtio?” Även då lovar Gud att skona staden. Abraham ger sig inte: Kanske finns där trettio? Tjugo? Tio? ”Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull” säger Gud.

– Detta är en av judendomens finaste och viktigaste texter, säger Bengt Mosesson.

– Abraham gick i polemik och diskuterade med Gud. Han ville och han vågade följa sitt samvete. Vi ska inte alltid ta Guds dom för givet. När vi inte förstår så ska vi, genom bön och handling, bestrida Guds beslut.

Men om Abraham gick i polemik mot Gud när det gällde Sodoms öde, var han desto lydigare när det kom till att offra sin egen son (Första Moseboken 22).

Texten om Abrahams offrande av Isak återfinns i Evangelieboken på femte söndagen i Fastan, andra årgången, och har säkert skapat vånda hos många predikanter genom årtusenden. Hur kan Gud kräva att Abraham ska offra sin ende son – ”honom som du älskar”?

I texten heter det att Gud satte Abraham på prov. Men vari bestod provet? Det blir ämnet när rabbinen, prästen och pedagogen tar sig an texten om Abrahams
offer.

– Gjorde han fel? Varför protesterade han inte på samma sätt som när Sodom skulle förgöras? frågar Morton Narrowe.

Enligt honom ger Bibeln inget klart besked om huruvida Abraham, när han lyfter kniven mot sin son, består provet eller ej. Kanske borde han ha gått i polemik med Gud.

I samtalet om berättelsen om Isak och Abraham lyfter Ulf Lindgren upp ytterligare en finess i midrash: Ur små detaljer kan man dra fram fler aspekter av berättelsen:

Givet att Isak samarbetade med sin far, även när det stod klart att han skulle offras, finns det en judisk teori om att Isak inte var en pojke, utan en fullvuxen man vid den stunden.

Ytterligare en aspekt, som inte finns utskriven: Efter att Gud har hindrat Abraham från att offra sin son heter det att ”Abraham gick tillbaka till sina tjänare”. Vid det tillfället nämns Isak inte alls, han återkommer först senare i berättelsen.

– Isak följer alltså inte med Abraham ner från berget. Och det är egentligen självklart att han inte ville följa med sin far efter vad som hade hänt.

På detta sätt, genom att fylla i textens luckor, växer en större berättelse fram ur de heliga skrifterna. Mot slutet av samtalet säger Morton Narrowe:

– Svaren finns i texten, om man läser mellan raderna.