Multiversum ger tillbaka tron på det eviga livet

Jamen det är en fin tanke. Att någonstans där ute så har jag det bra.” Så säger Rebecca i pjäsen Rabbit hole till David, den unge pojke som av en olyckshändelse körde ihjäl hennes son. Han kommer för att prata om det som hänt men samtalet handlar snart om den novell han skrivit till skoltidningen: en berättelse om en försvunnen vetenskapsman, om kaninhål och parallella universum. Rebecca finner sakta någon sorts tröst i samtalet och tanken på att hon själv finns i flera upplagor och att det här livet som de lever bara är ”den sorgliga versionen av oss”.

Rabbit hole hade premiär redan 2006, men jag såg den nyligen på en teater i Göteborg och har sedan dess inte kunnat släppa tanken på varför populärkulturen bokstavligen svämmat över av berättelser om multiversum, parallella världar och alternativa verkligheter på senaste tiden, samt vad dessa tankar får för betydelse och sätter för avtryck i den teologiska reflektionen. För det är uppenbart att det är någon form av skifte i folktron som vi kan se i populärkulturen just nu.

Drömmen om en oändlig möjlighet av händelser och livsvägar där vi någonstans alltid lever ett annat liv än det vi lever nu är förstås inte ny. Tankarna har utforskats i litteratur, filosofi, pjäser och filmer under lång tid. Men just nu så är detta mer än bara en lek med tanken.

Med kvantmekaniken har det också blivit en, ­något så när, accepterad teori att det faktiskt kan finnas oändliga eller parallella universum där våra liv har förgrenat sig i ett oändligt antal tidslinjer. En teori som bland annat den svenske fysikern Max Tegmark menar är en möjlig tolkning av de lärdomar om vår fascinerande värld som vi har fått av kvantmekaniken.

Teorin om ett myller av universum där det faktiskt är möjligt att vi alla lever andra liv har fått en vetenskaplig grund, och en populärkulturell renässans tack vare detta. Allt från Marvelfilmerna som toppar mestseddalistorna, till filmer som Universalteorin som gick upp på Göteborgs filmfestival i år.

Störst genomslag har kanske filmen Everything everywhere all at once, som vann sju Oscars häromåret, fått. Där är det just dessa tankar, om olika upplagor av oss, som är filmens grund när huvudkaraktären Evelyn Wang upptäcker att hon plötsligt kan komma i kontakt med och utforska andra världar och de liv hon hade kunnat leva.

De här tankarna får förstås också betydelse för teologin, eftersom de på ett väldigt konkret sätt rör själva kärnan av den kristna tron så som den predikats de senaste 2 000 åren. Kan man till exempel tala om Jesus död och uppståndelse om möjligheten finns att han faktiskt inte dog? Eller att det finns ett universum där han dog men aldrig uppstod? ­Eller att det finns otaliga versioner av Jesus liv, och kanske otaliga versioner av en frälsare? När Jesus plötsligt inte är ”densamme, i går och i dag och i evighet”? Evangelierna är inte längre bara fyra, de är tusenden och vindlar sig i gnostiska och hädiska labyrinter långt bortom vår föreställningsförmåga. Hur ska vi veta vad frälsning och himmelrike betyder?

Och så frågan om Gud förstås. Vad tänker vi om Guds väsen, allsmäktighet och kärlek om det finns andra universum där Gud är helt annorlunda? Där Gud valde att låta Abraham offra Isak, där Gud inte drev ut Adam och Eva ur paradiset och ett universum där Gud kanske är helt maktlös? Det lilla som vi från vår mänskliga horisont vet om Gud blir plötsligt väldigt mycket mindre i ett oändligt universum. Eller så är det kanske tvärtom, att vi kommer närmre Gud i och med ovissheten? Att säkerheten och det eviga fastspikandet av Guds väsen bara är en snuttefilt som vi nu är mogna att göra oss av med?

Det här är bara några av de teologiska frågor som uppstår om vi tar de tankar och trosföreställningar som florerar i samtiden på allvar. Men i stället för att genast söka efter svar på frågorna är det kanske mer värdefullt att söka efter frågan varför dessa före­ställningar uppstår och vad filmernas popularitet består i?

Det finns säkert fler svar, men jag kan tänka mig tre huvudteman som har sin grund i den tid vi lever i och som hänger ihop med den nya informationstekniken, kvantmekaniken och populärkulturella föreställningar om evigt liv.

Det splittrade och fragmenterade

En anledning till tankarnas och filmernas popularitet är att de behandlar den splittrade och fragmenterade tid vi lever i. ”Jag tror vi lever multipla liv i parallella universum hela tiden” säger Phil Lord, en av producenterna bakom Spider man: Into the spider-verse. Han menar att vi kan leva flera olika samtida liv på nätet och i sociala medier samtidigt som vi kanske bollar andra liv, med familjen, på ­arbetet och med vänner i vardagen. Dessa ”parallella universum”, digitala och fysiska platser där vi lever olika liv, är något vi känner igen och kan relatera till i filmernas världar.

Förlusten av mening – nostalgi - kapitalism

Något annat som filmerna speglar är den förlust av en gemensam ”Stor berättelse” som präglat människan under 2000-talet: förlusten av en gemensam grund, en gemensam historia och framtid. Förluster som i förlängningen kan leda till en ännu större förlust, förlusten av mening i tillvaron. För Daniel Kwan, en av författarna bakom Everything everywhere all at once var det just den frågan som var drivkraften bakom filmen. ”Vad skulle hända om vi gjorde en film som tog tanken på multiversum så långt att det i slutändan skulle landa i att inget spelar någon roll?”

Samtidigt som det finns en lekfullhet och kreativitet att leka med i tanken på parallella världar så finns det också en förlust av något slags grundläggande sanning om våra liv. I Marvelfilmerna är multiversum vardag och om någon dör i en film så behöver man sällan sörja särskilt länge. Man kan räkna med att den karaktären återkommer i en ­annan film, eller till och med senare i samma.

Även gamla skådespelare kan dyka upp i nya filmer, som i Spiderman: No way home, där två av de tidigare skådespelarna som dragit på sig Spindelmannen-dräkten (Toby Maguire och Andrew Garfield) sammanstrålar med den nuvarande rollinnehavaren (Tom Holland) i en scen som talar direkt till publikens behov av trygghet och nostalgi i denna flyktiga tid, men en scen som förstås också underminerar hela filmen.

För varför ska vi bry oss om någon av dessa tre överlever när det finns ett oändligt antal andra spindelmän? Men pengarna rullar in på filmbolagens konton oavsett och de kan låta karaktärer och skådespelare dö och uppstå i det oändliga i detta universum utan gränser.

Det eviga livets återkomst

Ett universum där till och med gränsen mellan liv och död suddats ut. En tredje orsak till filmernas popularitet är just detta: att de anspelar på denna nya folktro att det eviga livet är möjligt. Men det är möjligt på andra sätt än vad religionen tidigare pratat om.

I antologin Evigt liv skriver Amanda Lagerkvist, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, att det här är en tro som vi redan är vana vid. Det är så här våra tankar om framtiden och våra digitala interaktioner ser ut.

Hon skriver att ”… lockelsen kring ett liv efter detta inom traditionella trosuppfattningar må ha bleknat i dag, men samtidigt överlever föreställningarna om transcendens och odödlighet just genom digitala teknologier som låter oss leva vidare i det digitala efterlivet, eller som låter oss mingla med de döda på sociala medier.”

I sociala medier umgås vi i dag lika mycket med spökkonton, avlidna och ännu inte avslutade konton, som vi gör med de levande. Genom dataspelen har vi lärt oss att när vi dör så är det enkelt att gå tillbaka till en gammal sparfil och bli levande igen.

Vi närmar oss en verklighet där det är möjligt att låta minnet av en människa, genom olika digitala verktyg, leva vidare för evigt. En tid där tanken på att människan som biologisk varelse kan uppnå evigt liv inte längre är en religiös idé, utan en högst vetenskaplig sådan. I en tid när vi med biohacking och artificiell intelligens närmar oss gränsen för vad en människa – och vad ett liv – är, närmar vi oss återigen gränsen till det eviga som vi lämnade under moderniteten.

Det fragmenterade livet vi lever, förlusten av mening och återkomsten av tron på det eviga livet är tre anledningar till filmernas popularitet och rör frågor som är i allra högsta grad teologiska. Frågor där vi som kyrka kan delta i ett underbyggt samtal kring vad det är att vara människa med en kropp, ande och själ.

Som själavårdare landar jag i inledningens ord och det som Stig Dagerman kallade ”människans oändliga behov av tröst”. När Rebecca i Rabbit hole menar att det här livet bara är ”den sorgliga versionen av oss ” så får vi hjälpas åt att inse att det här också är den enda versionen av oss. Som vi känner till.

Vi får hjälpas åt att låta människan landa mjukt i sin sorg över hur våra liv är och har blivit i ­stället för att drömma oss bort till ett annat universum. Landa i tanken på att det är detta liv, och den här versionen av oss som vi lever just nu. Att bidra till en förundran över denna värld i stället för att längta till en annan. Att samla ihop våra splittrade liv, finna meningen i det liv vi lever och sörja våra döda.

Ludvig Lindelöf