Rösten från himlen säger att jag är dyrbar och älskad

På Österlen, en disig höstlovsdag, sitter jag i mina farföräldrars svarta Volvo. Vi har just lämnat Tomelilla och är på väg hem till dem efter att ha handlat. Jag sitter i baksätet och tittar ut genom fönstret och ser träden svaja och regnet smattra.

”Jag vill bli döpt”, säger jag. ”Åh, vad roligt”, svarar farmor. Mer minns jag inte av det samtalet. Nästa minne i anslutning är när en annan släkting tar med mig till den kristna bokhandeln för att jag själv ska få välja en dopgåva. Som den musikintresserade tonåring jag är så väljer jag en CD-skiva av den amerikanska gruppen DC-talk.

Nästa minne är själva dopdagen, en söndagskväll i november anno 1997. Innan vi äntrar estraden och går upp till dopgraven så håller en missionär ett brandtal om att ge av sitt liv för barnen i Tanzania. Sen döps jag av ungdomspastorn i den pingstkyrka som jag växte upp i.

Jag minns endast fragment, och en stor del av alla människor som döpts minns av naturliga skäl ingenting eftersom de var små barn när dopet skedde. Men det är inte mina minnen av detaljerna som är avgörande för det som sker i dopfunten. Dopet relaterar till mig och jag till det men är inte min individuella egendom. Det stora för mig är att dopet skedde i ett sammanhang. Alla vi som utgör sammanhang är med och bär berättelsen om dopet. Om gåvan som räckts oss, i nåd och kärlek.

För mig blir detta tydligt när jag tänker på farmor och farfars glädje i bilen den där höstdagen, min släktings engagemang i att se till att jag får en minnesgåva, om damen som uppeldat talade om att vi hör ihop med barnen i Tanzania och människor runt om i världen.

När Jesus tar sig till Jordanfloden och låter döpa sig solidariserar han sig med den omvändelserörelse som Johannes var en del av. Jesus, som i sina tal och samtal säger att han har kommit för Israels folk, ansluter sig till en rörelse som vill väcka till rannsakning och bättring. Att lägga det gamla bakom sig och gå in i något nytt.

Jesu dop är början på hans kallelse och vi döps för att Jesus vill att vi ska döpas. När vi genom dopriten blir en del av Kristi kropp ligger det till grund för vår kallelse som människor och kristna, med löftet om en evig inneslutning i något större än oss själva.

Jesu dop sker i ett sammanhang, i den rörelse som samlas kring Johannes vid Jordanfloden. Sammanhangen förändras men Jesus är densamme, döpt i vatten och alltid nära.

Längs min resa som människa har jag gjort upptäckter och fått nya perspektiv, och det har lett min utveckling in mot nya sammanhang. Jag är inte kvar i det lokala sammanhang som jag döptes i och jag har inte längre kvar CD-skivan som jag fick. Däremot utgör jag fortfarande som en person en del av sammanhang.

Precis som för Jesus så kan sammanhang skifta men mänskligheten är en och Gud är en.

Min farmor och farfar är stora förebilder för mig, och deras och andras ord genom mitt liv är hälsningen från Gud. Rösten från himlen som säger att jag är dyrbar, ärad och älskad. Att jag är utvald att vara jag. Som en människa bland människor.

Det är sammanhangen som bär berättelsen om dopet, och min del i det är att bära betydelsen i min erfarenhet och samtidigt ge utrymme för andras berättelser. Alla dessa relaterar till människosonen som döptes i Jordanfloden – Jesus Kristus. Han som för oss ihop.

Carl Henric Svanell
präst