Svårsmält att Gud skulle räkna våra goda gärningar

Tankarna snurrar runt i huvudet på mig och känslorna knyter sig i magen. Jag vet rakt inte hur jag ska tolka den här söndagens bibeltexter. Särskilt det där med vaksamhet. Det känns så främmande att Jesus skulle varna oss för att inte komma in i himmelriket.

För mig blir det skrämmande med bibeltextens uppmaning om att inte slappna av. Att om jag inte passar mig så kan jag när jag minst anar det bli avslöjad av någon som kommer oväntat. Som en tjuv om natten. Att det skulle vara Jesus som gör så talar ju inte alls för någon trygg relation.

Och nästa söndag är det självaste Domssöndagen, då blir det än värre. Människosonen ska skilja fåren från getterna, döma varje människa som sedan antingen hamnar bland de välsignade och får evigt liv eller bland de förbannade till vilka han säger; jag känner er inte. Gå bort ifrån mig ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar.

De som Jesus avvisar ska gå bort till evigt straff emedan de rättfärdiga får evigt liv. Ja, så står det. Men snälla Jesus, vad menar du?

Du bad ju för dem som torterade och dödade dig – Fader, förlåt dem ty de vet inte vad de gör. Rövaren på korset skulle ju få vara med dig i ditt rike efter döden bara för att han öppnade för relation med dig där på korset. Jag må anses som kättare men att Gud skulle mäta och räkna våra goda gärningar och låta dem vara entrébiljetten till ett liv efter detta blir omöjligt för mig att smälta. Det här är minst sagt knepigt. Vilken tur att jag inte ska predika på söndag.

Märkligt nog blir det intressant när det är svårt. Motsatsen till tråkigt och lamt. Jag måste ivrigt söka vidare, för det här känns viktigt.

Kan det vara så att det som ställer till det är att det i den kristna traditionen formerats en verklighetsuppfattning i rak linjär ordning. Först kommer jordelivet och sedan domen där vi döms efter våra gärningar och sedan himmel eller helvete som belöning respektive straff. Hela den ordningen skrämmer mig. Det känns förenklat och konstruerat.

När jag slår upp sammanhanget för evangelietexten och läser, blir jag bättre till mods. Jesus predikar för människorna. Han talar engagerat om livet. Hur vi ska förhålla oss till varandra. Om medkänsla och livsmod. Om vad som gör en människa levande. Och om vad som är värt att leva för.

Jag föreställer mig att han talar med hjälp av sitt känsloliv, till exempel uttrycker han engagerad ilska. Sluta upp att leva som dårar! Tänk er för och sätt inte hela tiden ert eget bästa i första rummet. Sluta upp med att hyckla. Hör ni vad jag säger, fortsätter ni så här går det åt helvete. Ni mister livet genom era vansinniga handlingar och ni förstör livet för varandra.

Kanske som Greta Thunberg. How dare you! Hur vågar ni! Fattar ni inte vad ni gör. Ni väljer döden. Trots all kunskap om hur jorden och människorna mår lyssnar ni inte. Egot hos er triumferar och skiter i konsekvenserna. Då vill jag bara varna er. Med det mått ni mäter upp med kommer det att mätas upp åt er. Ni skriver själva er egen dom.

Jag läser inte längre att Jesus säger: Passa dig, jag kommer att straffa dig om du inte håller måttet. I stället finner jag tröst i att Jesus säger; var rädd om livet. Ditt eget liv och andras liv. Livet är det finaste du har. Om du misshandlar jorden eller dina medmänniskor så misshandlar du dig själv.

Evangelium lyder sålunda; Det finns inget större än att öppna sig för kärleken trots att man kanske inte är värd den. Stort för den som ger och för den som tar emot. Hur ska jag få er att fatta detta, säger Jesus och höjer rösten.

Maria Hjortstorp
sjukhusdiakon