Tro, pop och kärlek

Skolveckan är över. De som jobbar har hälsat varandra trevlig helg och hunnit äta sina fredagstacos. Sedan är det dags att trotsa duggregnet och höstmörkret för den som vill säkra en bra plats i kyrkbänken. Därav köbildningen utanför två av Hedvig Eleonoras ingångar när klockan strax är 19.30.

På andra sidan de låsta dörrarna drar anställda och volontärer på sig röda Svenska kyrkan-jackor och svarta tröjor med texten Security på ryggen. Sångarna i kören Chorus Reginae, som repeterat från klockan 18, tar en kaffe och kaka på stående fot och kontrollerar att de har sina notpärmar i ordning.

Så slås portarna upp och de tålmodigt köande får första tjing på sina favoritbänkar. Diakonen Erik Lundström är kvällens dj och spelar blandad pop och rock framme i koret. I wanna know what love is, sjunger det i högtalarna. Tusen bitar med Björn Afzelius. A-has norskengelska 80-talshit Take on me. En halvtimmes ljudmatta medan nya besökare droppar in.

Ett par småflickor sätter fart genom tvärskeppet tillsammans med sin pappa när de hör kyrkklockorna. Körledaren Ulrika Mjörndal dirigerar i gång kvällens första låt av den brittiska världsartisten Adele. Kören sjunger: … there’s nothing that I wouldn’t do to make you feel my love. På svenska ungefär: Jag är beredd att göra allt för att visa dig kärlek.

Är det evangeliet om Kristus som uppvaktar kyrkan? Eller berättelsen om Adele och det olyckliga förhållandet till en pojkvän? Tolkningen är fri.

Den nya gudstjänstformen i Hedvig Eleonora känns igen från andra församlingar. En nattvardsmässa med tematisk musik, antingen byggd på genre eller på en känd artist. Vi har sett Dylanmässor, Eldkvarnsmässor och Springsteenmässor dyka upp lite varstans i Svenska kyrkans kalendarier.

Det speciella i denna innerstadsförsamling i Stockholm är regelbundenheten. En mässa varje fredagskväll är tillräckligt ofta för att bli en del av människors veckorytm. I praktiken en del av livet för en grupp av människor som annars aldrig firar gudstjänst.

Det är ett intressant experiment, med tanke på att gudstjänstens vara eller icke vara är brännpunkten där alla åsikter och farhågor om Svenska kyrkans framtid strålar samman. Gudstjänsten som är den kristna kyrkans existensberättigande, basen för all annan verksamhet – och samtidigt det som vanliga människor känner sig mest främmande för.

Svenska kyrkans breda satsning på diakoni, olika sorters gruppsamlingar och trivselaktiviteter fungerar utmärkt. Men bara så länge det också finns ett livaktigt gudstjänstliv. Annars leder det till identitetskris, eftersom ingen organisation i längden klarar av att vara som svagast på sitt unika profilområde.

I Hedvig Eleonora började det med det tragiska dödsfallet när en ung man i församlingen, Tim Bergling, inte längre orkade med pressen att vara den stora världsartisten Avicii. En kombinerad minnesstund och nattvardsmässa med hans musik i november 2018 fick närmare 3 000 personer att söka sig till kyrkan. Så många att gudstjänsten måste tas i repris.

De som då tog plats i kyrkbänkarna tillhörde de grupper som Svenska kyrkan har svårast att nå: ungdomar, unga vuxna och människor mitt i livet. Efter den erfarenheten började församlingen med musikmässor en gång i månaden. Sedan varannan vecka. Nu alltså varje fredag.

– Vi har en ganska välbesökt högmässa på söndagarna med 150 personer ibland. Ändå kan det en enda fredagskväll komma fler människor än till alla andra gudstjänster sammanlagt under flera månader. Så vi ser behovet. Och vi konstaterade att konserter kan vilket konserthus som helst ha, men de kan inte fira nattvard och det kan och vill vi göra. Vi bestämde oss för att nu kör vi.

Det säger Olle Liljefors, präst i församlingen och drivande kraft bakom den nya gudstjänsten som fått namnet Hedvigpuls. Vid det här laget har han hunnit konstatera att många besökare är mycket kyrkligt ovana och behöver hjälp att ta sig igenom de olika liturgiska momenten. Men han ser också att det har bildats en kärntrupp som hittat sitt forum och som återkommer varje vecka.

– Nu funderar vi hur vi ska bygga mer verksamhet kring Hedvigpuls. Det finns redan en tolvstegsgrupp före mässan. Men ska vi kanske skapa ett kafé i anslutning till mässan och fortsätta efteråt med bibelsamtal?

– På Ica har de alla kassor öppna när det kommer som mest folk och handlar efter jobbet på fredagar. Så vill vi också tänka.

När det gäller den teologiska basen för Hedvigpuls är det framför allt tre bibelböcker som Olle Liljefors lutar sig mot. Psaltaren som visar att förhållandet mellan Gud och människa har plats för både högt och lågt, ljus och mörker, vrede och lovsång. Höga visan som talar om kärlek på ett sätt som både kan tolkas mänskligt och gudomligt. Och Apostlagärningarna där Paulus håller tal och hänvisar till ett altare med inskriften ”Åt en okänd gud”. När Olle Liljefors predikar i mässan tänker han att han liksom Paulus talar om den gud som människor dyrkar utan att känna till.

– Människor som har en andlig längtan, som gör yoga och mediterar eller går och tränar järnet med en PT men egentligen vill ha mer än så. För vissa av dem kan det vi håller på med i kyrkan vara ett svar.

Budskapet måste vara kärnfullt och grundläggande, menar Olle Liljefors, som brukar fokusera på någon mening i den aktuella söndagens texter med anknytning till kärleksbudskapet. Han pratar om att du är villkorslös älskad, inte kan göra något för att förtjäna Guds kärlek och aldrig kan gå miste om den.

Elementärt – men uppenbarligen omstörtande:

– Jag har aldrig under mina tolv år som präst fått så mycket feedback från församlingen som efter fredagskvällarna. Människor hör av sig på Facebook och på mejlen och vill att predikan ska läggas ut på nätet. De frågar till exempel: ”Vad var det där för citat, var i Bibeln står det”. De skriver: ”Det du sa gick rakt in i hjärtat, det var precis det jag behövde höra, kan du skicka texten för det här vill jag dela med mina kolleger på jobbet”.

– Och jag vill verkligen betona att det inte skulle handla om att jag är en stor förkunnare, för det är jag inte. Utan det är våra vanliga kyrkliga formuleringar som vi är så vana vid att vi inte ens reflekterar över dem. Men de människor vi möter på fredagskvällarna har inte hört dem. Det är ord som de längtar efter.

Under Adelemässan är det Jenny Lingesjö som står i predikstolen. Hon citerar den låt där Adele sjunger om hur hon ringer ”från utsidan” och försöker få kontakt för säkert tusende gången. Hello from the outside. I must have called a thousand times.

– Det skulle kunna vara en kontaktannons från Svenska kyrkan, säger Jenny Lingesjö.

Församlingen skrattar. Hon talar kortfattat, knappt fem minuter, om en kyrka som längtar efter att bli hel och vill slösa med sitt överflöd på alla som behöver bli upprättade. Predikan följs av en tyst minut, och sedan får församlingen höra kören sjunga hela Adeles ”Hello”.

Ulrika Mjörndal står för solopartierna. Hon är både kyrkomusiker och operasångerska, kören en klassisk kyrkokör. Det betyder att repertoaren till en popmässa som den här måste väljas noga och repeteras flitigt.

– Det är bra om folk känner igen åtminstone några av låtarna. Men det viktigaste är att kören klarar av dem och att texterna har ett djup. Gud behöver inte nämnas. Men det ska handla om livet och det får inte vara ytligt, säger hon.

Ulrika Mjörndal är mån om att koristerna ska behålla sin vanliga sångteknik och att det inte ska låta som om kyrkan försöker härma artistens originalversion. Hon får medhåll från kollegan Ulf Norberg, som är musikaliskt huvudansvarig för Hedvigpulsmässorna.

– Folk tycker det är häftigt att vi vågar ta oss an ”deras” musik. Men det gäller att göra detta på största allvar på vårt sätt, säger Ulf Norberg och tillägger:

– Kyrkomusiker är ofta fega. De spelar orgel, sjunger och leder kör på det sätt de alltid gjort. Att göra något helt nytt kräver både mod och mycket arbete.

Ändå följer nysatsningen en gammal tradition, betonar han, och refererar till Martin Luther som tog in folkets musik i kyrkan och satte kristna texter till dem.

Hedvig Eleonora har en ny, mycket påkostad kombinationsorgel med spelbord framme i koret. Därifrån kan man spela den klassiska, stora piporgeln på läktaren och även lägga till vilka digitala ljud man vill. Ulf Norberg beskriver det som att orgeln får hela kyrkorummet att leva.

Men det betyder inte att Hedvigpuls kostar mycket pengar. All annonsering sker på sociala medier, och så tipsar den stora församlingen folk de känner. Många volontärer ställer upp och hjälper till med logistiken på fredagskvällarna.

Det är genom människors kärlek till musiken som en ny väckelse kan växa fram, tror prästen Olle Liljefors.

– Tidigare generationer kunde kanske citera bibelverser, men nu citerar man Håkan Hellström eller Veronica Maggio. Musik är hur människor fyller på, tröstar sig, roar sig, finner mening. Det går genom musiken.

Olle Liljefors celebrerar nattvarden under Adelemässan. Han står i alba och stola vid centralaltaret och knyter an till Adele och hennes krossade kärlek.

– Ur spillrorna föddes något vackert. Resultatet av hennes tårar blev musik, säger han och kastar en blick bakåt mot den rödbelysta fonden där den lidande Jesus är avbildad.

– Fråga mannen på korset. Ur död kan det komma liv och uppståndelse och det är ett budskap till dig och mig här inne, säger Olle Liljefors.

Efter nattvardsutdelandet vid tre stationer är det sista Adelesången för kvällen. Församlingen halar upp sina smarta mobiler och googlar fram texten till Skyfall. Så blir det stående allsång modell 2019 innan församlingen vänder åter ut i höstmörkret. ■