Tron torrkokar utan inflöde och vissnar utan sammanhang

När jag kliver in på banken är det Gud själv som kliver in. Halleluja! Jag minns ännu orden av den trosvisse unge mannen på det inte helt enkla 80-talet.

Hans kinder var röda, antingen av illa dold osäkerhet eller för många andliga sterioder. Jag tror av osäkerhet.

Han hade varit på många möten och hört superpredikanten säga sig kunna gå tryggt i varje krigszon för bomberna kommer aldrig att träffa den som tror på rätt sätt. Med trons kraft viker alla kulor och granater undan. Halleluja!

Jag är inte nog kristen för att ta emot nattvarden. Vojne, vojne. Jag minns också de orden av den som valde att sitta kvar när de andra gick fram till altarringen.

Hennes blick var sänkt som av sorg, men jag anade också ett styvnackat motstånd mot att beröras.

Hon hade lyssnat till predikningar om risken att dra Guds dom över sig genom att tvivla för mycket, vara självisk och inte göra som de fromma. Guds mörka blick ser allt. Vojne, vojne.

Jag vet inte vad som är sorgligare. Att hävda att den som tror på rätt sätt blir välsignad av Gud med materiell framgång och god hälsa medan den sjuke och fattige har sig själv att skylla då hon brister i sin tro. Som att Gud skulle ha ett belöningssystem som gör skillnad på människor.

Eller att hävda att nattvarden enbart är till för dem som alltid tror på och lever efter Guds ord definierat av en andlig auktoritet. Som att bara de felfria är värdiga att ta emot nåden.

På söndag handlar gudstjänsterna om trons kraft. I dessa webbaserade tider kanske någon frestas att ta fram ett självtest med tio frågor. Testa dig själv, så stark är din tro!

Ingen idé är sämre än den, ingen frestelse större. Trons kraft handlar inte om hur stark min egen tro är. Den handlar inte ens om mig. Den handlar om vad som sker i mötet med Jesus.

Trons kraft vilar på en ömsesidig tillit. Vår tillit till Guds kärlek och förlåtelse, Guds tillit till vår fantasi och skaparkraft. Den tilliten är bästa grogrunden för kraft och mod att både vara buren och bära. Ödmjukhet och engagemang är nyckelord.

Att som den unge mannen tro på sin egen starka tro bygger en bräcklig grund. Förr eller senare hinner livet ikapp den vars tro bygger på ständig toppform. Att som kvinnan i bänken hålla fast vid sitt tilldelade eller självpåtagna utanförskap kväver både förmågan att ta emot och ge vidare av det Gud ger.

Tänk om de båda kunde flytta fokus från den egna trons styrka eller svaghet och i stället sjunga Jesus för världen givit sitt liv, öppnade ögon Herre mig giv. För full hals. Och med nya perspektiv befrias till att ge sig hän åt Livet, det som är så mycket större än vårt eget.

Trons kraft kommer till oss utifrån, ingen av oss bär allting inom sig. Vi är beroende av varandra, allt levande och hela skapelsen. Och av den Gud som är livets källa. Därför uppmanas vi också så ofta i Bibeln, psalmer och gudstjänstens liturgi att öppna oss. Öppna våra händer, hjärtan, ögon och sinnen.

Både den unge mannen och kvinnan i bänken riskerar att sluta sig för den kraft som finns utanför dem själva. Det är sorgligt, och det gäller ju oss alla. Tron torrkokar utan inflöde och vissnar utan sammanhang.

Men oavsett hur vi definierar kraften i vår egen eller andras tro får vi varje dag be med Svein
Ellingsens ord:

Vi sträcker våra händer fram som tomma skålar. Kom till oss Gud och ge oss liv från källor utanför oss själva.

Amen.

Gunnar Sjöberg
Tidigare kommunikationschef på kyrkokansliet och kyrkoherde på Costa Blanca