”Vi har ett ansvar att odla hoppet”

Är det tvärsäkerhetens eller osäkerhetens tid? Pandemin har fått antalet självutnämnda experter att skjuta i höjden och sociala medier fylls av åsikter om vilken strategi som bäst hejdar coronavirusets framfart.

På det existentiella planet gungar däremot marken. Tankar om mening och lidande väcks. Vad gör vi av ondskan? Hur vet vi att Gud bryr sig? Vad kan vi hoppas på i tider av kris? Frågorna är inte mina utan hämtade ur Antje Jackeléns nya bok, Otålig i hoppet, som vänder sig till ”alla med ett filosofiskt, teologiskt eller
existentiellt intresse”.

Representanter för den potentiella målgruppen står redan utanför ärkebiskopsgårdens port i Uppsala. ”Här kommer mina studenter”, säger ärkebiskopens make Heinz när de stiger in i
hallen.

En trappa upp är det glesare, för att inte säga tomt. Ett vanligt år hade representationsvåningen nyss varit fylld av gäster vid den traditionella vårmottagningen. Det svarta sällskapsmöblemanget, med broderier sydda av Nathan Söderbloms hustru Anna, hade blivit ännu mer nedsuttet.

Antje Jackelén slår sig ner på en av stolarna. Hur gamla de nu än är, är teologin ännu äldre.

– På ett sätt finns inga nya frågor inom teologin. Men frågor kan få ny aktualitet. När vi drabbas av det onda blir teodicéfrågan kanske skarpare än när vi lever gott och tryggt och känner säkerhet i det mesta.

I kris letar många efter mening. Är det rimligt att söka mening i pandemin?

– Det är alltid rimligt att söka efter mening. Meningssökandet börjar i längtan efter samband, vår hjärna är konstruerad så att vi vill se mönster. Det betyder inte att alla slutsatser vi drar är korrekta.dlingskraft. Och jag vill bidra till att både präster och andra får redskap för att redogöra för det hopp vi har som kristna.

Ta Job, säger hon. Jobs vänner trodde att de hjälpte honom genom att peka på att det kanske fanns en rättvisa i det han drabbades av. Struntprat, svarade Job.

– Job var mitt i sin förtvivlan så klarsynt att han avfärdade teorin.

Ett mer närliggande exempel är hiv och aids. Antje Jackelén bodde i Chicago och arbetade med dialogen mellan naturvetenskap och tro. Hon mötte människor som jobbade i vården med de smittade. De såg hur patienter med en stöttande familj omkring sig hade betydligt bättre utsikter att hålla fast vid den nödvändiga behandlingen än de som tillhörde ett kyrkligt sammanhang där man talade om sjukdomen som ett Guds straff.

– All mening är inte mening som bär.

Skapelsen är både god och på väg att bli god, säger Antje Jackelén, som ett svar till den som undrar hur tron på Gud kan förenas med det faktum att hundratusentals människor dör i ett skrämmande virus.

I boken skriver hon om vikten av att se skapelsen som ständigt pågående. Naturvetenskapen har visat att skapelsens utveckling inte bara innefattar jordbävningar och vulkanutbrott utan också dödsbringande mutationer av bakterier och sjukdomsalstrande virus.

Du talar om skapelsens ”riskkaraktär”, vad är det?

– Det handlar om att naturens ständiga rörelse mot en högre komplexitetsnivå ofta sker genom störningar, till exempel galaxer som krockar med varandra. Samma sak gäller i det lilla. För att en skapelse ska ha potentialen att utvecklas verkar de här riskmomenten behövas. Då innebär det också för skaparen med stort S att det är på det sättet.

Slumpen, störningen, risken är ur det perspektivet satt i det godas tjänst. En tröstande tanke för den som på grund av corona stressas av känslan av kontrollförlust på mikro- eller makronivå.

Men insikten om naturens inneboende nyckfullhet kan också leda till uppgivenhet; skapelsen har sin egen gång.

För min egen del skakas varken guds- eller världsbilden av pandemin. Däremot triggar den min inre fatalist. Hur bekämpar man det?

– Genom att odla hopp. Begreppet odla rymmer både aktivitet och passivitet. Vi kan skapa förutsättningar för att något ska kunna växa men är beroende av annat också. Vi kan inte framtvinga hoppet men har ett ansvar att odla det. Det innebär att känna in var min vrede finns kring det som inte är rätt och riktigt, men också att med ödmjukhet förstå människans plats.

I boken beskriver Antje Jackelén hur gränserna för naturlig och moralisk ondska suddats ut i takt med insikten om människans påverkan på klimatet.

Parallellt har synen på evigheten förändrats. Och som en följd – hela vår framtidssyn. Ärkebiskopen tar som exempel hur psalmtexternas bilder av evigheten förskjutits från där-och-sedan till här-och-nu.

Det är läkande att tänka sig att evigheten redan kan vara här. Men i takt med att människan fått syn på sin egen destruktiva inverkan gör det samtidigt att vi nästan måste be om en framtid, menar Antje Jackelén: ”Framtidsfrågan har mer och mer blivit till frågan om det alls finns någon anledning att hysa hopp.”

– Tanken på evigheten här och nu finns redan i Bibeln, hos Johannes är det tydligt att evigheten genomsyrar tiden. Men i dag är det som att tiden blivit allt. Det leder till ett slags accelerationskultur och brutalisering av umgängesformerna. Relationer kräver tid för att utvecklas.

Vad har det med pandemin att göra?

– Känslorna kring pandemin handlar i hög grad om ovisshet, i synnerhet inför tiden. Det gäller både överansträngd vårdpersonal som kämpar med att få tiden att räcka till, och andra som kanske kämpar med att få tiden att gå. Många upplever hur hela världen liksom tagit stopp.

Att skapelsen ständigt pågår, är det något du alltid känt eller har det kommit till dig kognitivt?

– Det har gått hand i hand. Det började när jag var liten och lärde mig be. Bön är ett uttryck för att du tänker att Gud är verksam i det som sker. När jag sedan blev teologistuderande fick jag lära mig begrepp som ”creatio originalis” och ”creatio continua”. Det var förstås väldigt kognitivt.

I en undersökning från tankesmedjan Pew Research säger 24 procent av amerikanska vuxna att deras tro stärkts under pandemin. 2 procent säger att den försvagats. Vad siffrorna betyder är omöjligt att veta, konstaterar Antje Jackelén. De kan vara en bild av hur krisen gör oss mer medvetna om vad vi egentligen litar på, vem vår Gud är.

Det kan också vara så att när mycket annat försvinner är Gud det enda jag har kvar, säger hon. Eller så kan det handla om att man erfarit hur kyrkan ställer upp i kris, ett vittnesbörd som blir ett slags gudsbevis.

På vilket sätt blir din egen tro påverkad av corona?

– En levande tro blir alltid utmanad. Det är därför vi sjunger Kyrie i varje högmässa. Tron är som en muskel, den ska vara utmanad för att stärkas.

När i livet har din tro utmanats som mest?

– Ett sådant tillfälle var när vi 2001 flyttade till Chicago. Jag hamnade i en extrem situation, mitt i 9/11 och med en yrkessituation som var påfrestande. Jag kände en stark kontrollförlust både för egen del och för min familj.

Vad var din fråga till Gud då?

– Vad har jag gjort? Kan jag bära, hur ska det här gå?

Otålig i hoppet är titeln på Antje Jackeléns bok. Formuleringen är inte helt lättbegriplig. Jag frågar henne vad hon menar. Hon tar fram sin väska och drar upp en utskrift av omslagsbilden. Ordet ”otålig” är formgivet så att det ser ut att befinna sig i rörelse. Titta! säger hon med ett skratt, ”det är jag som står och hoppar där”.

Så blir hon allvarlig.

– För att knyta an till det du var inne på tidigare kan man se det som ett sätt att förklara krig mot fatalisten. Jag vill se att hoppet bär och befriar till handlingskraft. Och jag vill bidra till att både präster och andra får redskap för att redogöra för det hopp vi har som kristna.