En gång i tiden lär Kyrkans Tidning ha publicerat en platsannons där en glesbygdsförsamling sökte ny kyrkoherde och lockade med argumentet ”inga frikyrkor på orten”. Om det är sant eller en skröna må vara osagt. Historien är ändå talande för en kyrklig självbild präglad av både modernt marknadsmässigt konkurrenstänkande och sorgset tillbakablickande efter ett förlorat religiöst monopol.
En annan gång i tiden – här var jag själv närvarande så jag kan intyga historiens äkthet – frågade en man ett par anställda inom dåvarande Svenska kyrkans mission hur deras arbete fungerade. Tittade de efter på världskartan var det saknades en luthersk kyrka och så skickades missionärer dit? Han blev rått utskrattad. Det var också talande, denna gång för krocken mellan två diametralt olika kyrkliga självbilder.
Jag påminns om båda historierna när jag läser Kent Wistis bok De tillhöriga (Libris), som handlar om Svenska kyrkans syn på sig själv och sitt missionsuppdrag. Han skriver om kyrklig självgodhet med rötter tillbaka till överhetskyrkotiden. Lusten att smälla andra på fingrarna för att de använder fel ord eller inte är kunniga nog. Inkröktheten i det egna: ”Ibland kan vi fastna i en föreställning om att jorden rotationsaxel går genom Svenska kyrkans rektum.” Boken De tillhöriga är full av roliga oneliners som denna.
Kyrkan är inte där kyrkolokalerna och den ängsliga anpassligheten är. Den är där helig ande är. Det är en av Kent Wistis huvudpoänger.
Han skriver också om självanklagelsernas Svenska kyrka. Anställda som sörjer de sjunkande siffrorna i gudstjänststatistiken och söker felet hos sig själva. Gudstjänster som slår knut på sig för att bli så tilltalande som möjligt för en måttligt intresserad allmänhet. Mässa med tema sportfiske, någon?
Men kyrkan är inte där kyrkolokalerna och den ängsliga anpassligheten är. Den är där helig ande är. Det är en av Kent Wistis huvudpoänger. Och det är också därför, menar han, som Svenska kyrkan inte behöver kämpa för sin överlevnad. Allt har sin tid, allt går över – även samfund. Kyrkan med stort k, däremot, överlever både omstörtande samhällsförändringar och plågsamma gudstjänstförsök.
Mission är enligt författaren att vara utsänd, inte för att bräcka konkurrenterna och vinna alla själar på orten utan för att fördjupa sin gudserfarenhet i mötet med andra. Slutligen kallar Wisti till brytpunktssamtal för att diskutera den palliativa vården av Svenska kyrkan.
De tillhöriga är en prövande tankebok, stundom vag och impressionistisk för att plötsligt skärpa till sig och konkret utmana läsaren. Här finns utrymme att både provoceras och förtjusas. Ungefär som det brukar vara med texter och bilder signerade Kent Wisti.
Kent Wisti, präst och konstnär, diskuterar Svenska kyrkans självbild. Foto: Marcus Gustafsson
