Kyrkostyrelsens ord förpliktar

Det är lätt att som kverulans och nostalgi avfärda vad en föredetting skriver. Två före detta Mellanösternsekreterare hävdar (KT nummer 3/19 ) att vi får finna oss i att tiderna förändras, att anställda kommer och går, och att det därför egentligen inte är möjligt att jämföra och bedöma verksamheten under olika tidsperioder. Så det är bara att ”gilla läget”. 

Min artikel handlar dock inte om att allt per automatik ”var bättre förr”. Dess syfte är i själva verket framåtblickande. Den uttrycker en djup oro för att ett arbete som byggts upp sedan 1951 och som påverkat teologer i generationer nu saknar den inriktning och kompetens som är förutsättningen för att det ska kunna fortsätta. Min oro delas av många, inte minst av Jerusalemsbor som följt Svenska teologiska institutets arbete under många år och med sorg talar om ett förstört förtroende (KT 26/10).

Två tunga namn i kyrkostyrelsen går nu i god för att ”särskilt mötet med judendomen” och ”den judisk-kristna dialogen i synnerhet” fortfarande utgör huvudsyftet med STI:s verksamhet (KT nummer 3/19). 

Jag välkomnar givetvis en sådan deklaration men måste också påminna om att det är ord som förpliktar. Denna huvudinriktning måste rimligen avspegla sig i de olika programmen för kurser, föreläsningar, konferenser och besök. Bortsett från Jesper Svartviks kurser utgör de program jag sett under de senaste åren i själva verket en av de största anledningarna till min oro. 

Detta kraftfulla uttalande från kyrkostyrelsens båda representanter måste rimligtvis också innebära mer än att hyra in kurser utifrån för några veckor och att ta emot delegationer under några dagars i och för sig intressanta föreläsningar, möten och rundturer. Annars reduceras STI till en kursgård eller ett konferenscenter. Det krävs akademisk och teologisk kompetens på plats inom STI:s murar för att formuleringen ”särskilt mötet med judendomen” ska bli trovärdig och för att Svenska kyrkan – som det heter – ska ”utvecklas och berikas” genom det mötet. 

Det krävs att STI-ledningen har djup kännedom om den judisk-kristna dialogens särskilda utmaningar, och det krävs tid för att kursdeltagarna ska lära sig att identifiera och bemöta de antijudiska stereotyperna inom kyrka och teologi, eftersom dessa efter tvåtusen år har blivit så självklara och ingrodda.

Varför inte låta en internationellt respekterad auktoritet på judisk-kristna relationer utvärdera STI:s samlade verksamhet?

Vad sägs exempelvis om Gamla testamentet, om fariséer och skriftlärda, om Jesu lära i jämförelse med den dåtida judendomen, om det nya förbundet i förhållande till de tidigare förbunden? Det tar också tid att mötas på ett sådant sätt i studier och samtal, att förtroende byggs upp och den egna tron och teologin utmanas och påverkas. 

Några har med rätta påmint om vikten av mötet med islam. Själv kan jag inte minnas någon termin under min tid som direktor utan att islam fanns med på schemat såväl i undervisningen som i möten, samtal och studiebesök. Samma sak gällde de lokala kyrkornas historia, liturgi och teologi, särskilt de äldsta. Men det fick inte ske på bekostnad av mötet med levande judendom. Ska man kunna gå på djupet måste man vara just så fokuserad på en frågeställning som kyrkostyrelsen betonar i sin replik. 

Min oro för STI:s framtid stillas dock inte av deras ord. Den totala avsaknaden av självkritik från såväl STI:s ledning som kyrkostyrelsen bådar inte gott. Det är för mig oklart varför kyrkostyrelsen hänvisar till SKM-uttalandet från 1998 och inte till STI:s strategiska plan, som 2015 upprättades av kyrkostyrelsen, och som inte längre ger uttryck för samma betoning av den judisk-kristna dialogen som en prioriterad del av STI:s verksamhet. Inte kan det väl vara så att SKM-uttalandet från 1998 bara används när kritiska frågor ställs?  

Låt oss trots allt hoppas att de menar allvar och därför kommer att omsätta ord i handling. Och då har jag ett konkret förslag: Varför inte låta en internationellt respekterad auktoritet på judisk-kristna relationer utvärdera STI:s samlade verksamhet i ljuset av kyrkostyrelsens uttalade prioritering? Efter ett år får vederbörande avge en rapport som offentliggörs. I rådande situation krävs inget mindre än kvalitetssäkring och transparens om skadat förtroende ska återvinnas.