Lyssna till våra judiska syskon!

Söndagen den 27 januari samlas människor över hela världen i en årlig manifestation. Det är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer – samma datum som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945.

År 2005 deklarerade FN denna dag som internationell minnesdag. Sedan 2001 har den varit en nationell minnesdag. Det är en dag då vi hedrar minnet av alla som mördades under Förintelsen och dem som stod emot, inte sällan med livet som insats. En dag för alla som vill uttrycka sitt stöd för alla människors lika värde.

Det är också en dag till eftertanke för oss kristna, och vår ofta (omedvetna?) judekritiska hållning. Den tolfte söndagen efter trefaldighet, med temat ”Friheten i Kristus”, är ett sådant exempel som fordrar till eftertanke. Texturvalet för den tredje årgången består sedan nya evangelieboken 2003 av Markusevangeliet 2:23-28; texten om när lärjungarna börjar rycka av ax i ett sädesfält trots att det är sabbat. 

Läst under temat ”Friheten i Kristus” blir texten styrd åt en viss tolkning. Men är det en rättvis tolkning? Vad händer när vi lär oss mer om judendomen på Jesu tid? Hur kan vi förstå texten som ett uttryck för en inomjudisk diskussion och inte ett utfall av antijudiskt fördömande?

Som David Flusser påpekat (Jesus: En biografi, sidan 47) är berättelsen om sädesfältet den enda försyndelsen mot lagen som finns bevarad i de synoptiska evangelierna. Och det eftersom det förmodligen för Jesus och hans lärjungar inte är en försyndelse. Flusser har nämligen visat att det fanns olika lagtolkningar i Galiléen och Judéen kring just denna fråga: enligt rabbi Jehuda, som liksom Jesus var från Galiléen, fick man gnugga nedfallna ax med handen, medan man enligt den allmänna uppfattningen bara fick göra det med fingrarna. Fariséerna häcklar sålunda Jesus lärjungar eftersom de handlar efter galileisk lagtradition.

Vi glömmer i kristna sammanhang ofta bort att det i judisk tradition är så att lagen uppfattas som evangelium. Om vi lyssnar till våra judiska trossyskon kommer vi att märka, att det finns mycket att lära av dem för att förstå vår egen kristna tradition.

Vi behöver generellt bli bättre på att lyssna in den judiska kontexten i Nya testamentet – en kontext som är Jesu egen, snarare än hans kontrast. Det är ett förhållningssätt som inte bara handlar om bibelläsning utan också om ett kristet förhållningssätt där all antisemitism synliggörs och fördöms.

Samtidigt är det som kristen viktigt att kunna lyssna till olika röster och förstå ur olika perspektiv. Tillvaron är inte svartvit. Så var det inte på Jesu tid och så är det inte nu. Vi behöver därför fördjupa vår bibelläsning och bibeltolkning utifrån ett judiskt-kristet perspektiv och låta detta påverka all förkunnelse i vår kyrka. 

Gång efter gång refereras det till dokumentet ”Guds vägar” som kyrkomötet antog 2001 och som kraftfullt tar avstånd från den antisemitiska ersättningsteologin. Det är bra att dokumentet blir läst men än bättre om det efterlevs. 

Det påverkar också vår kyrkas syn på situationen i det Heliga landet. I stället för att slå med ord, låt oss lyssna. I stället för att ensidigt kritisera en part i ett två-partsförhållande, låt oss se hur vi kan vara en röst som är med och talar försoning. Låt oss därmed lära från alla involverade och låt oss sedan i ord och handling leva som vi lär.

Vi har båda varit i Israel under många år. Vi har båda förkovrat oss i judisk litteratur. Och vi kan båda vittna om den rikedom det medfört för vår tro.

Vi i Svenska kyrkan måste, menar vi, bli bättre på att lyssna på våra judiska syskon. Lyssnar vi riktigt noga, så stöter vi på resonemang som de hos David Flusser, och då slipper vi dessutom att skämma ut oss genom missvisande predikningar.

Vår erfarenhet är dessutom att ärlig dialog leder till trosmässig fördjupning och ny kunskap. Den hållningen har vi nytta av både på Förintelsens minnesdag och framgent. 

Åke Bonnier
biskop i Skara

Sören Dalevi
biskop i Karlstad