När murar faller

I år är det 30 år sedan Berlinmuren föll. Det blev det en historisk milstolpe. Jag var 22 år och studerade teologi och litteraturvetenskap i Lund. Under våren reste jag i Australien likt andra backpackers och jag hade tidigare tågluffat i Europa. Världen låg öppen men Europa tycktes fastlåst i Kalla krigets grepp. När muren revs den 9 november så var det en överraskning. Inte bara för mig. För alla, inklusive politiska reportrar och pålästa statsvetare. Murens fall var ett fysiskt bevis på att de kommunistiska regimerna hade raserats även inifrån. Det totalitära Östeuropa kvävde människor och kränkte systematiskt mänskliga rättigheter. När muren föll var det inte endast en cementklump som hackades sönder. Det blev en signal om att en ny tid skulle komma.

Åren närmast efter 1989 var delvis fulla av optimism. Kyrkornas roll hade varit betydelsefull som bidragande orsak till murens fall, såsom Johannes Paulus II:s kritik av kommunistregimerna och fredsbönerna varje måndag i S:t Nikolaskyrkan i Leipzig med efterföljande fredsdemonstrationer utanför kyrkan. Europa blomstrade, vilket gav mig och många i min generation en stark framtidstro. Allt tycktes möjligt. Statsgränser var endast ett streck i marken som lätt kunde passeras tack vare Schengenkonventionen 1990. Fredstanken var gripbar och handeln stärkte relationerna – utom i forna Jugoslavien från 1991.

Någon gång under 1990-talet ändrades optimismen. Det var kriget förstås. Men också att de ekonomiska bubblorna sprack. Kanske var drömmarna större än vad vi förmådde realisera? Kanske bidrog en djupare sekularisering till att andra krafter än de andliga fick mer utrymme? Det finns inte en ensam förklaring, men den 11 september 2001 påverkades världen av ett terrordåd som sårade Europas enhet och ledde till mer övervakning, striktare gränskontroller, större misstänksamhet mot människor och mindre tillit mellan länder. Nu bygger vi murar igen.

Då, när man hoppades men inte visste om muren och diktaturerna skulle falla. Vad finns det att hoppas på i dag?

Fredstanken är som bortblåst och betraktas som naiv. Det är egentligen en tragisk paradox att när vi i tider av misstro behöver fredssamtal så kallas det naivt och när vi lever i tider av stark sammanhållning så talar vi gärna om fred och frihet. Båda sätten blir irrelevanta. I det första fallet är den en konturlös hägring och i det andra en självhävdelse.

Kan vi lära oss något av tiden före 1989? Då, när man hoppades men inte visste om muren och diktaturerna skulle falla. Vad finns det att hoppas på i dag? Och hur gör vi för att realisera visionerna? Personligen är jag trött på de floskler som levereras från politiker och medier. Visionerna måste göras trovärdiga i handling, men rummen för samtal och vision är klaustrofobiska. När muren föll 1989 visste man inte mycket om vilken framtid man medverkade till att skapa. Man visste inte ens att alla skulle kunna ha en mobiltelefon med kamera som kan skicka fotografier i samma ögonblick som de tas. Lika lite vet vi vilken framtid som vi frammanar genom våra handlingar.

Det talas mycket om hot och rädslor i vår tid. Det blir till farliga osynliga murar. Att riva dem är inte främst en fysisk handling, som Berlinmuren, utan en inre förändring. Det är tillit kombinerat med kunskap och sanning som river murar av våld. Anders Frostenson formulerar det i psalm 289: ”Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av, som ej är tomhet men en rymd för drömmar”. Att drömma är inte naivt. Det är fredsskapande.