Tro som kulturell och demokratisk kraft

Prästen, opinionsbildaren och Sigtunastiftelsens tillträdande direktor Helle Klein skriver om demokrati i polariseringens tidevarv (Nya Ludvika Tidning 30/1). Hon tar avstamp i ”de senaste dagarnas hatskörd” på de egna sociala medierna. Det är djupt beklämmande att ta del av kommentarerna hon får. Tonen och tematiken är bottenlösa och orättfärdiga (och jag undanber mig att exemplifiera och därmed upprepa dem).

Klein skriver: ”Det jag kallar polarisering handlar inte om debatt utan om iscensatta hatdrev. Det kan på några dygn komma tusentals kommentarer, tweets och retweets. Det är inte samhällsdebatt, det är psykiskt våld.” Och målet är givet: ”att man till slut inte ska orka. Så att man till slut tystnar. Eller blir tystad.”

Det är inget snack om att den liberala demokratin är hotad. När samtal tystnar och debatter ersätts av drev är det öppna samhället illa ute.

På sina håll i världen är det öppna samhället under attack genom förnekande av legitima valresultat, stormningar av demokratiska institutioner eller extrema partiers repressiva lagförslag. På andra – och närmare – håll är det mer sublimt så att människor skräms till tystnad genom hat och hot eller att samhällsfunktioner och partier infiltreras av ickedemokratiska krafter.

Har vi tagit den liberala demokratin så för given att vi först när den hotas börjar slå vakt om den?

Liknande frågor kan ställas till den liberala kristendomen: Har den någon framtid? Eller har tron, i sina mer tillåtande former, tagits så för självklar att den sakta ebbat ut i ett ingenting? Bristen på radikalitet – och kanske också på allvar – har vattnat ur projektet. Finns det ett samband mellan demokratins kris och den liberala trons?

I samband med Martin Luther King-dagen den 16 januari uppmärksammade teologen Theo Hobson (The Spectator 14/1) relationen mellan liberal kristendom och liberal demokrati. Martin Luther King har tydligare än de flesta förkroppsligat den amerikanska drömmens vision om frihet och rättvisa för alla. För många amerikaner var det magstarkt att det var en svart man som bäst artikulerade denna trosbekännelse. Och inte nog med det. Dessutom var King en liberal präst och förkunnare. Sambandet mellan liberal kristendom och liberal demokrati var hos honom uppenbar.

Hobson kallar Kings liberala kristendomstolkning för det ”lim” som lyckades hålla samman USA. Genom den hölls de konservativa kristna ihop med den övriga befolkningen. På 1950- och 60-talen var liberal protestantism i en expansiv fas. Teologer som Paul Tillich och Richard Niebuhr argumenterade för kristendomens förenlighet med liberal demokrati och pekade på förbindelserna mellan Bibel och humanism. Idag tycks det sammanhållande limmet i mångt och mycket ha torkat. Istället slits samhället isär.

Kanske ser relationen mellan demokrati och kristen tro annorlunda ut i Sverige jämfört med USA. Likafullt är också vårt samhälle på väg isär. Ett sätt att hindra en sådan utveckling är att ständigt formulera en liberal kristendom. En teologi som poängterar öppenhet och som värnar kopplingarna mellan Bibel och humanism, teologi och kultur.

För att kunna återskapa det där limmet som håller samman det öppna samhället är samtal avgörande och mötesplatser nödvändiga. Med Kleins ord: samhällsdebatt snarare än psykiskt våld.

Det var också en del av visionen för Nathan Söderblom och Manfred Björkquist i tillskapande av Sigtunastiftelsen: en fristående mötesplats där dialogen står i centrum. Samtalet som brobyggare mellan människor och mellan samhällets olika sfärer. Andlighet som kulturell kraft.

Helle Klein kallar det som håller på att ske för ”operation avhumanisering”, när lögner och hat förgiftar den liberala demokratin. Ändå måste vi tro på samtalet. ”För alternativet är våldet, det auktoritära.” Nu blir Helle Klein ny direktor på Sigtunastiftelsen. Det finns all anledning att önska henne lycka till i den viktiga uppgiften.

Jonas Eek