Alla känslor och begär ska inte levas ut

Med anledning av Kyrkomötets beslut nyligen kring polyamorösa relationer är det svårt att inte känna viss förvåning. Det som för några kanske framstår som ett uttryck för frihet och modernitet väcker hos andra frågor om vad som bör vägleda kyrkans ställningstaganden. Att Svenska kyrkan nu ska ”teologiskt bearbeta” frågan om polyamori innebär en risk: det som vissa starkt känner och hoppas på kan komma att ges en teologisk ram som legitimerar det inte bara som ett samhälleligt faktum, utan som något förenligt med kristen tro och kristet liv. För oss känns detta surrealistiskt. 

Men historien visar att det inte är ovanligt att röster som påpekar problem och inkonsekvenser avfärdas som otidsenliga; paraden fortsätter obekymrat fastän kejsaren är naken.

Vi tror att de flesta egentligen är överens om att alla känslor och begär inte ska levas ut. Det är en princip som är självklar inom de flesta områden av livet. Men på sexualitetens område verkar denna princip ofta sättas åt sidan. Här tycks utgångspunkten vara att om jag känner något och vill något, då är det automatiskt rätt. Som om de frågor vi annars ställer inför våra inre drivkrafter inte längre är relevanta: Är detta något jag verkligen vill? Vart leder det mig? Är det bra för mig, för barnen, för samhället? Och kanske viktigast: Är detta i linje med Guds vilja? Dessa frågor, som är avgörande i andra delar av livet, verkar inom sexualiteten ofta ersättas av ett fokus på individens omedelbara känsla och frihet, utan att väga in de större konsekvenserna.

Det här resonemanget utgår ofta från individens upplevelse och övertygelsen att upplevelsen ska bejakas, som om den i sig är helig. ”Gud är kärlek” översätts i sådan argumentation till det inte helt synonyma ”Kärleken är gud”. Men även på detta område tror vi att de flesta människor är överens om att kärlek och gränser inte är varandras motsatser utan förutsätter varandra. När detta samband upplöses kan allt legitimeras i kärlekens namn vilket skapar en motsägelsefull hållning – en som vi sällan skulle acceptera inom andra områden av livet.

Av förklarliga skäl är i Svenska kyrkans vigselordning numera Jesu ord om äktenskapet (Mt 19:5) fakultativa, men även om man läser dem könsneutralt så torde det vara svårt att komma ifrån att de förutsätter livslång monogami. Orden förekommer i en av Jesu många debatter med fariséerna. Vid den här tiden tilläts skilsmässa på mycket liberala grunder, till exempel kunde mannen skilja sig om kvinnan bränt vid maten. Från det att Mose tillät skilsmässa för det hårda människohjärtats skull hade vid Jesu tid praxis vidgats, vad gällde socialt legitima anledningar till skilsmässa. Den som förlorade på denna liberalism var förstås kvinnan.

Även om mycket hänt i samhället sedan den tiden så är det också i vår tid särskilt kvinnan som förlorar i en kultur som uppmuntrar sexuellt experimenterande och sexuell frihet; därmed inte att sagt att en sådan livsstil med nödvändighet är hälsosam för män heller. Det som ibland kallas ”frihet bortom normer” kan bli en väldigt ödslig och smärtsam frihet, med stora konsekvenser, både kroppsligt och själsligt. Den gemenskap och trygghet som ömsesidig trohet ger torde vara oöverträffad som samlevnadsform.

Det är svårt att inte lägga märke till hur många av de krav som ställs idag på individens frihet verkar präglas av en ovilja att välja – och därmed en önskan att slippa välja bort. En önskan att ”få allt” finns hos oss alla, men den är ofta oförenlig med livets realiteter och tenderar att förstärka vår benägenhet att centrera världen kring oss själva. Att inse att man inte kan ”få allt” är inte resignation utan snarare tecken på mognad.

Det som bekymrar oss är att den konsumism som präglar västerländska samhällen idag, vad gäller det materiella, också har kommit att forma vår attityd till relationer och till oss själva. Vi är så vana vid att vi har ”rätt” att välja vår stil, våra ägodelar och våra vanor, att det verkar som om vi också börjat tillämpa samma principer på våra relationer – där vi ser andra, och ibland oss själva, som något vi kan förbruka eller förändra efter behag. Om känslan är min överordnade seismograf så kommer förstås principer och livslånga löften att framstå som ett hot, något som hindrar mig från att leva livet fullt ut. Denna inställning riskerar att skapa en kultur där omedelbara behov och önskningar styr, snarare än en förståelse för ansvar, gemenskap och långsiktighet.

Men räknar vi med Gud, att Gud finns och att Gud har skapat varje människa, då finns det också en Konstnärens tanke med varje människa. Då behöver jag inte känna att jag ska uppfinna min identitet själv, då är det inte min uppgift att designa mig själv utan snarare att komma in i den tanke som är Guds tanke för mig.

I Uppenbarelseboken (2:17) läser vi om en vit sten som Gud ger till de sina, en sten med ett nytt namn, som representerar personens identitet i Gud. Tänk om vi skulle ta det löftet på allvar, att Gud har vår identitet i säkert förvar, att Han vet vilka vi är och vilka vi är skapade till att vara. Det är ett gott budskap som gör att vi som människor inte blir offer för våra känslor, som ofta är så motsägelsefulla och drar oss åt oförenliga håll. Istället kan vi vila i vissheten om att vår identitet är grundad i något som är fast, gott och sant.

Vår bön är att kyrkan ska genomskåda de tankar och idéer som bidrar till förvirringen och istället (se Upp 2:4) återupptäcka Honom som är hennes första kärlek: detta är kärleken – inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. (1 Joh 4:10)

Anna Sophia Bonde och Martin Lokrantz, 
präster i Svenska kyrkan