Antoon Geels inspirerade kyrkoarbetare

Hans föreläsningar var fängslande och han personifierade mycket av det som studenter brukar uppskatta: kunskap och kompetens, resning och respekt, närvaro och nyfikenhet.

Geels var professor i religionshistoria med religionspsykologi. Det är en lång akademisk titel, men så är den också innehållsrik. Religionshistoria innefattar studiet av världsreligionerna, bland vilka Geels både var beläst och berest.

Religionspsykologi ”har som uppgift att studera religion som upplevelse och beteende i historia och nutid.” Definitionen är hämtad från Den religiösa människan (Natur & Kultur) som Geels skrivit tillsammans med Owe Wikström. Boken, som kommit att bli ett standardverk utgivet i fyra utgåvor, har betytt mycket för väldigt många präster och medarbetare inom Svenska kyrkan.

Som definitionen antyder borde religionspsykologi vara ett ämne som dagens kyrkoarbetare läser mer av. Att nyfiket fokusera på människors erfarenheter av en andlig realitet och att tränas i perspektiv på hur religion som upplevelse och beteende uppkommer, utvecklas och uttrycks borde vara en självklar kompetens. Gärna i Geels tappning med fokus på mystik och med en aversion mot det totalitära.

Därför är det djupt bekymmersamt att Svenska kyrkans utbildningsordning i nuläget inte kräver religionsbeteendevetenskapliga studier – som också innefattar sociologi och pedagogik – av blivande präster. Denna brist behöver uppmärksammas och åtgärdas när nu kyrkans utbildningar utvärderas.

För undertecknad var Antoon Geels den enskilt största anledningen till att religionspsykologi kom att bli akademiskt huvudämne. Till det bidrog säkert också att det fanns det saker runt personen Antoon som gjorde honom coolare än de flesta, inte bara i jämförelse med de andra lärarna på Teologen.

Han var mästare i judo och en av dem i Sverige med allra högst gradering. Dessutom hade hans bror Ruud spelat professionell fotboll, bland annat i holländska landslaget.

Antoon Geels (1946–2020). RIP.

Jonas Eek