Är åsikter diskriminering blir kyrkan en åsiktsgemenskap

En majoritet i kyrkomötet vill kunna avkraga de präster som har fel åsikt. Tanken är att åsikter i sig kan diskriminera. En skön känsla kanske, att vi vid vägs ände äntligen är ense. Är detta kanske rent av ett uttryck för ­enhet i den helige Ande?

”Vem är det som bestämmer i Svenska kyrkan egentligen?” Den kritiska frågan fick jag en gång av en katolsk kollega. Mitt svar då var att det gjorde den ­helige Ande i alla våra döpta medlemmar som sedan väljer sina representanter i kyrkomötet. Den helige Ande som genom tusentals år och tusentals människor har frammanat, redigerat, utvalt och mottagit våra heliga texter där Guds ord tillåts rymma två skapelseberättelser, två kosmologier och fyra evangelier för att bara nämna några. Den helige Ande som sedan genom kyrkohistoriens kamp och vånda har frammanat heliga paradoxer som att Gud är en och samtidigt tre, att Kristus är fullt ut människa och samtidigt fullt ut Gud och att människan är samtidigt syndare och rättfärdig.

Samme ande var verksam, får vi tro, när vår kyrka sa ja till att viga samkönade par i en helig kompromiss. Kompromiss, för att kyrkan bejakade existensen av två motstridiga äktenskapssyner genom att det var församlingen, inte den enskilde prästen, som skulle säkerställa att inga par förvägrades vigsel, det vill säga diskriminerades. Vilket fungerar! Och helig, därför att den tydliggör något större än själva ordningsfrågan. Vi respekterar samvetet och framför allt: Vi är inte en åsiktsgemenskap! Har läronämnden förstått att detta förslag mer än något annat skulle påverka vår ecclesiologi? När kyrkomötesmajoriteten nu inte drar sig för att vilja införa tankeförbud i en ordningsfråga känner jag därför inte längre igen frukten av andens verksamhet.

Jag var glad att få gifta mig under en könsneutral lagstifting! Och jag anser det rimligt att staten gör så mycket som möjligt för att så lite som möjligt hindra individer från att utöva sina mänskliga rättigheter. Härav följer tyvärr att även skadliga idéer måste tolereras, det är den liberala demokratins akilleshäl. Alternativet är värre, det vet vi av historien. Vad vi kan göra är att lagstifta mot destruktiva uttryck för idéer. En sådan ordning har vi också i vår kyrka, än så länge. Ser inte åtminstone C och S att detta förslag vrider kyrkan i en illiberal riktning? Det var ju för såna här övertramp partierna sagt sig vara garanter! Detta är mycket långt bort, får vi hoppas, i riksdagen.

För de som befinner sig innanför en åsiktsnorm kan det vara svårt att förhålla sig respektfullt till meningsmotståndare. Man har ju sanningen och står alltså för det goda! Kyrkan har genomlevt renässansen och vet att ett visst mått av agnosticism är ofrånkomlig. Därför är anspråken gärna försiktiga när vi uttalar oss om Gud, Guds vilja och sånt. Den demokratiska partipolitiken är betydligt yngre och har inte på samma sätt ställts inför sin egen oförmåga att äga sanningen. Är det vad vi nu ser? Kan kyrkan i så fall hjälpa politiken att utvecklas? För det kan väl ändå inte vara rimligt att vi i kyrkan har stramare tyglar för prästers åsikter i ordningsfrågor än i salighetsfrågor?

Erik Hultby,
präst