Svårare att ena kyrkan än ­uttrycka sig kategoriskt och korrekt

Det är inte alltid enkelt att bli konfronterad med det som skiljer kristna gemen­skaper åt. Jag tror mig veta en del om detta. Som barn på en väckelsepräglad landsbygd fostras du tidigt till ofrivillig ekumen. 

Yttre gränser mellan kristna gemenskaper blir mindre viktiga när det i huvudsak är de olika kyrkorna som håller öppet. Då tvingas du att lära känna, och be, sida vid sida med människor du anser har fel om en rad för dig väsentliga kärleksbud. Just det är förmodligen det bästa sättet att lära sig vad det är att vara kyrka. 

Därför går det inte att skriva om det här utan att vara personlig. Det är avsevärt mycket svårare att uttala sig om en minoritet utan att själv ha sett den, vuxit upp med den och älskat flera av de människor som utgör en del av den. 

Jag talar om människor, vänner, som senare valt att stanna kvar i kristna sammanhang som tolkar Bibeln på andra sätt än jag och samlas till gudstjänst med andra liturgiska betoningar – men som jag ändå har att tacka. De har fått mig att inse något om varför det måste få finnas olikheter i en kristen gemenskap. 

Två sådana – så att säga – självutnämnda konservativa kristna träffade jag varannan vecka under gymnasiet. Vi tre samlades hemma hos varandra, bad och åt goda ostar med kex efter skolan. Vi utgjorde en cellgrupp i den lokala pingstkyrkan. Hela tiden både sörjde jag det faktum att mina väninnor lärt sig att betrakta homosexualitet som en synd, och beundrade dem för hur de otvunget lät sin tro sätta prägel på varje aspekt av livet. Deras kristna bekännelse var villkorad med bud som gjorde mig ledsen. Många hade nog anklagat dem för att sakna kärlek. Men utan dem hade jag kanske aldrig blivit en människa som frimodigt vågade be.

På helgerna befann jag mig ofta på en lägergård ägd av ett inomkyrkligt väckelseförbund där merparten förhöll sig, minst sagt, skeptiska till kvinnliga präster. Det var också där jag, som artonåring, insåg att jag ville studera teologi. Där beundrade jag prästernas självklara relation till Bibeln, de slog i den som vore den en förlängd arm. 

Jag var fri att lämna ett sådant sammanhang men bli kvar i samma, stora lutherska kyrka. Mitt sätt att vara kristen platsade inte överallt, men det ger mig inte rätten att hävda att mitt samvete är mer ädelt än någon annans. 

Det kanske vackraste med Svenska kyrkan är att den är så sant ekumenisk i sig själv. Ingen har sagt att detta är bekvämt, men det är väl värt att värna. Därför är det oroande att så många biskopskandidater ­kategoriskt svarar nej när de får den ­numera standardiserade frågan, om de kommer att viga präster som inte säger sig vilja viga samkönade par till äktenskap.

Dels föregår de biskopsmötets utredning om detta ska kunna vara grund för att neka en präst anställning i Svenska kyrkan. Än så länge gäller kyrkomötets beslut från 2009. Präster ska få verka i Svenska kyrkan oavsett uppfattning i frågan.

Dels argumenterar biskopskandidaterna väl slappt. De flesta hänvisar till ­argument om människosyn och praktikaliteter. Men det är möjligt att organisera församlingarnas arbete på ett sätt som minimerar risken för att någon blir diskriminerad. De som inte viger samkönade till äktenskap utgör en minoritet. De som drabbas av prästernas övertygelse en annan. De två minoriterna ska inte ges tillfälle att krocka. Så länge det finns respekt för detta går det också att forma fungerande rutiner. 

Fortsatt gäller kyrkomötets mål att alla präster på sikt ska viga samkönade till äktenskap av fri vilja. Att uttrycka en önskan om att alla ska göra det redan i dag är inte särskilt svårt. En biskopskandidat borde i stället lägga tid på att förklara hur Svenska kyrkan, i väntan på det, ska kunna fortsätta vara enad. 

Fanny Willman, ledarskribent