Biskoparna är med och driver kyrkan mot en åsiktsgemenskap

Jag känner en stor sorg över att många blivande präster inte längre är välkomna i flera av våra stift. Detta på grund av att de inte vill viga samkönade par.

Många redan vigda upplever också ett stort utanförskap i den kyrka de tjänar på grund av samma hållning i frågan.

Var är biskoparnas omsorg för dessa präster? Sträcker den sig bara till dem som har rätt teologi? Ser vi inte hur vi håller på att gå från en trosgemenskap till en åsiktsgemenskap? Och utvecklingen drivs sorgligt nog av våra egna biskopar.

Några biskopar har deklarerat att de inte kommer viga en prästkandidat om den inte viger samkönade. Intentionen är förstås god. Man vill stå upp för en utsatt grupp och motverka diskriminering. Men jag tror inte det är rätt väg att gå.  

I dessa tider av prästbrist vet jag om ett flertal som upplever en tydlig kallelse till prästtjänst i Svenska kyrkan men som inte vågar ta steget. Man känner sig helt enkelt inte välkommen eftersom man har fel åsikt i denna fråga. En del är också oroliga för att bli uthängda som homofobiska eller liknande. Eller att de ska anklagas för att inte stå bakom tron på alla människors lika värde.

Vi behöver påminna oss om att tron på alla människors lika värde är djupt rotad i den kristna tron genom alla tider. Den bygger på att varje människa är skapad till Guds avbild. Men också på det faktum att Jesus har gett sitt liv för varje människa. Detta kan vara djupt rotat också i en prästkandidat även om denna har en mer traditionell syn på äktenskapet.

Jag vill vädja till våra biskopar att inte diskvalificera en kandidat på grund av en enda teologisk fråga om äktenskapssyn. En fråga som dessutom inte är solklar och enkel utifrån bibelordet som är grunden för vår kyrkas tro och liv. Och särskilt inte när dessa kandidater delar den hållning som är majoritetslinjen i den världsvida kyrkan.

Om någon anser att Jesu ord utgör en begränsning av vad som konstituerar ett äktenskap innebär inte detta att man per automatik är diskriminerande. I så fall är alla präster i någon mening diskriminerande om man inte är positiv till alla andra former av äktenskap såsom polygami.

Jag skulle önska att varje prästkandidat får bli bemött utifrån en helhetssyn och rättvis bedömning. För att citera Jesu ord: ”Döm inte efter skenet, utan gör en rättvis bedömning” (Joh 7:24). Oavsett äktenskapssyn vågar jag säga att de flesta prästkandidater tror på människors lika värde. De vill vara måna om att alla människor möts med respekt. Och de delar tron på att Gud älskar alla människor och att evangeliet gäller alla.

I vår tid tror jag Gud kallar människor till tjänst i Svenska kyrkan som har en viktig roll att spela. Tänk om den som avvisas på förhand är sänd av Gud till välsignelse för kyrkan i ditt stift?

De flesta kristna, även prästkandidater och präster, är på en resa teologiskt. Min teologi är inte den samma som för 20 år sedan. Det finns saker jag omvärderat och så är det nog för de flesta. Låt oss inte utestänga människor i deras brottning med bibelns texter utan öppna upp för dialog.

Här sänds tyvärr signalen att du ska vara ”klar” teologiskt och du ska ha landat i rätt åsikt. Det rimmar illa med visionen om en bred och öppen folkkyrka.

Biskopsmötet har uttalat att man vill komma fram till att alla präster inom Svenska kyrkan med glädje ska viga samkönade par. Vore det då inte en bättre väg att möta dessa präster och prästkandidater i samtal och dialog. Här sänds bara en tydlig signal: ”du är inte välkommen i mitt stift”, vilket jag har svårt att se hur det skulle leda till att ovanstående mål främjas.  

Alla goda krafter behövs.

Anders Johansson