Ärligt och rakryggat av Åkesson

Sverige befinner sig i ett allvarligt och annorlunda läge givet coronapandemins utbrott. Många av våra samhällsfunktioner, arbetssätt och dagliga vanor har antagit nya former. Det känns avlägset att tala och skriva om samhällsutvecklingen i övrigt och kriser bortom denna, men låt oss inte glömma dem. 

Häromveckan noterades att jag omnämndes i Jonas Eeks ledarartikel med hänvisning till migrationskrisens briserande vid Greklands gränser i mars, och har fått frågan hur jag som ledamot av kyrkostyrelsen ser på Jimmie Åkessons agerande vid gränsen.

Jonas Eeks tes verkar vara att Åkessons närvaro och handlande vid den grekisk-turkiska gränsen är ett brott mot kristen humanism och tonalitet. Frågeställningen Eek reser är om jag som ledamot av kyrkostyrelsen i synnerhet och kyrkopolitiskt aktiva sverigedemokrater i allmänhet, hyser sympati för Åkessons initiativ.

Frågan i sig sätter fingret på kyrkans och kristenhetens dilemma. Hur orienterar vi oss i en bitter verklighet där omsorg måste betyda största möjliga stöd till största möjliga antal, men inte allt åt alla överallt – jämte skärpa och fokus i vilka vi har störst ansvar för som kyrka och bärare av kristen tro, bekännelse och lära i Sverige. 

När vårt land omvandlas i grunden och trygghet, gemenskap, och värme ersätts av otrygghet, segregation och organiserad brottslighet, samtidigt som samhällets stöd till de mest utsatta i form av äldre och funktionsnedsatta beskärs till det yttersta, behöver även vi som kyrka ta det på allvar och inse behovet av en hård panna, ett mjukt hjärta och is i magen.

En av vår tids stora ödesfrågor är global migration. En majoritet av Sveriges folk vill se en ansvarsfull politik med stöd i krisområdenas närhet och restriktivitet i det svenska mottagandet. Likaså vill sannolikt det stora folkflertalet se Sveriges bestånd som solidariskt finansierat välfärdssamhälle. 

Det kan inte ha undgått någon att situationen från 2015 och den humanitära katastrof massinvandringen resulterade i för såväl nyanlända som majoritetsbefolkning inte kan upprepas.

Att tala är gott, men det är handling som krävs. Att en av åtta partiledare reser till epicentrum av migrationsvågen och talar med migranterna öga mot öga för att bilda sig en egen uppfattning är föredömligt. Under samma period stod det resterande politiska ledarskapet i Sverige och upprepade sina ideologiska mantran pliktskyldigt. Det är inte ledarskap.

Att Jimmie Åkesson förklarade omständigheterna i Sverige och det olämpliga i att ta sig hit, kan måhända uppfattas som oortodoxt och provocerande, men det är i sanning ärligt och rakryggat om än i en tonalitet vi inte använder oss av särskilt ofta i svensk politisk kommunikation.

Olika arenor och olika situationer kräver olika uttryckssätt och det tror jag man bör vara ödmjuk inför, särskilt under en extraordinär situation. Jag har därför, för att svara på Johan Eeks fråga, ingen anledning att ta avstånd ifrån Åkessons resa till gränsen, tvärtom. Man bör i alla avseenden kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt och se att olika situationer kräver olika sätt att kommunicera.

Gyllene regeln är för oss kristna och Svenska kyrkan central. Stöd och omsorg om utsatta likaså, men det får aldrig reduceras till naivitet och tunnelseende där man inte ser bjälken i det egna ögat och ropar efter öppna gränser och amnestier utan att kunna erbjuda hållbara svar. 

Svenska kyrkan antar årligen en hållbarhetsredovisning. Är det något som idag är ohållbart, så är det kyrkomötesmajoritetens syn och påverkansarbete i migrationsfrågor.

Att en världsvid kyrka har uppfattningar om moraliska och etiska överväganden i relation till människovärdet och den globala flyktingsituationen är varken oväntat, eller orimligt. 

Att man däremot i sin iver att vara välmenande gör sig till naiv motståndare och antagonist mot den svenska folkviljan är beklagligt. 

Att så frenetiskt förespråka öppna gränser i en tid då vi ser migrantströmmar av historiska mått där människovärdet kränks hos både gamla, unga och nyanlända på grund av obefintlig kapacitet till mottagande, är inte ett utslag av klokt och eftertänksamt övervägande, biblisk tro, eller diakoni. 

Det är tvärtom ett politiskt ställningstagande och ett historiskt snedsteg. Svenska kyrkans kärlek till det egna landet måste ha en naturlig plats vid sidan av den allmänna människokärleken.

Alla som går till kyrkoval nästa år kan vara säkra på en sak. Om man på allvar vill se en kyrka trygg i sin tro, tradition och kristna identitet, en kyrka som alltid har gudstjänst, undervisning, mission och diakoni i främsta rummet, är Sverigedemokraterna det enda valet.

Vårt löfte är och kommer alltid att vara att verka för en kyrka i tiden, men inte av tiden. Svenska kyrkan behöver inse sitt värde av att vara tidlös, snarare än präglad av tillfälliga politiska trender och nycker. Att lyssna på svenska folket i allmänhet och de kyrkotillhöriga i synnerhet. 

Att svaret på vår tids stora frågor vilar i att förkunna evangeliet rent och klart och gå ut och göra alla folk till lärjungar, snarare än att förkunna miljöpartistisk klimatpolitik eller vänsterpartistisk flyktingamnesti. 

Att ge rum åt klassiskt orienterade fromhetsinriktningar i vår folkkyrka och inte främst vänsterliberala åsiktsknippen med ringa stöd i vår tro, bekännelse och lära.

Mitt besked till Jonas Eek och alla de fantastiska församlingsmedlemmar, ideella krafter och medarbetare som bär vår kyrka och delar tro och liv, är att vi sverigedemokrater i kyrkomötet och kyrkostyrelsen verkar för en kyrka som är motsatsen till partipolitisk och varken ska vara präglad av socialdemokratisk eller sverigedemokratisk partibok. 

Däremot ser vi ett stort värde i en kyrka präglad av socialkonservatism och bärare av förvaltarskapstanken.

Aron Emilsson (SD)
talesperson i trossamfundsfrågor
ledamot i kyrkostyrelsen