Att använda andra mässböcker är inte detsamma som att formulera sig fritt

REPLIK

Sofija Lazić Pedersen lyfter en viktig fråga och jag kan till stora delar instämma i det hon skriver, men samtidigt går det tyvärr inte att säga: ”Följ kyrkohandboken så känner folk igen sig och kyrkans teologi blir tydlig.” Nuvarande kyrkohandbok är nämligen på flera sätt en dålig kyrkohandbok vad gäller både språk, uppbyggnad och teologi. En utgångspunkt i kyrkohandboksarbetet tycks ha varit att göra alla nöjda. Detta har medfört att kyrkohandboken är spretig och inte uttrycker en gemensam teologi, utan många olika och motsägande tankar.

Detta blir tydligt i bland annat nattvardsbönerna där flera inte uttrycker en luthersk tro på Kristi verkliga närvaro i sakramentet. Den inneboende spretigheten och motsägelserna gör att kyrkohandboken inte längre fungerar som ett sammanhållande band mellan olika församlingar. I bästa fall råder det viss kontinuitet oberoende av präst inom en viss församling eller pastorat. Det går heller inte att tvinga en präst att välja ett visst alternativ inom kyrkohandboken, utan prästen kan – även om det är ovist – fritt välja sina alternativ utan hänsyn till vare sig övriga gudstjänstfirare, kollegor eller framtagna agendor.

En fråga som behöver ställas är dock om alla avvikelser från kyrkohandboken är uttryck för individualism och godtycke. Ett stort antal gudstjänster leds av pensionerade präster som har tidigare kyrkohandbok i ryggmärgen. Bör den emeritipräst som begravt, döpt eller vigt någon enligt 1986 kyrkohandbok anmälas till domkapitlet? Nej, naturligtvis inte. Den gamla handboken är fortfarande ett genuint uttryck för Svenska kyrkans lära även om en nyare kyrkohandbok tillkommit.

Lite svårare är det med den form av inofficiella, men ganska allmänt spridda missalen som inspirerats av den kyrkliga förnyelsen (till exempel Mässboken på Artos bokförlag). Denna alternativa mässbok är uppbyggd så att den går att använda med bara material som finns i vanliga kyrkohandboken, men det går också att använda annat material på ställen där kyrkohandboken låter formuleringarna vara fakultativa. Det som komplicerar saken är att det även finns avvikande material i denna mässbok som tillhör de moment där kyrkohandboken inte tillåter alternativa formuleringar. Att en alternativ mässbok används säger alltså inte per automatik att kyrkohandboken frångåtts, utan det beror vilket urval som gjorts i användandet.

Därtill är det skillnad på vad som gäller för regler vid huvudgudstjänster och kyrkliga handlingar, och vad som gäller vid andra former av gudstjänster. Det som man också bör observera är att dessa alternativa mässböcker inte är privata, i bemärkelsen självständiga arbeten av en enskild individ, utan tillkomna efter en gemensam reflektion av flera författare. Inte heller är det alternativa materialet främst nyskapelser, utan det är till allra största delen material som redan använts i andra sammanhang. Mot den bakgrunden är användandet av dessa mässböcker, om än i mina ögon inte okomplicerat, ett betydligt mindre individualistiskt uttryck än när präster fritt efter eget huvud ändrar olika formuleringar i kyrkohandboken.

Så även om Sofija Lazić Pedersen har poänger i sin artikel skjuter den ändå över målet. Viktigare än värnandet av bokstavstroget brukande av rätt utgivna kyrkliga böcker är att värna Svenska kyrkans tro och lära, och det sker inte per automatik bara för att man använder sig av nuvarande kyrkohandbok. Tyvärr innehåller denna nämligen en hel del ytterst tveksamt material.

Vill man verkligen värna Svenska kyrkans enhet och lära kunde kyrkomötet i stället tillåta separata utgåvor av delar av kyrkohandboken. Sådana har funnits tidigare för till exempel begravningar och återfinns fortfarande i många gravkapell. Med möjligheten till separat urval skulle man till exempel kunna göra ett missale med enbart mässmusik A, vilket skulle bli betydligt mer lätthanterligt för präster och kyrkomusiker, men också bli mer teologiskt stringent och öka igenkänningen för församlingsborna. I en sådan utgåva skulle man också kunna gallra bort exempelvis olämpliga nattvardsböner. 

Det skulle säkerligen stärka sammanhållningen i kyrkans gudstjänstliv, men också göra att liturgiskt ointresserade präster inte av slentrian använde undermåligt material bara för att det återfinns inom den officiella kyrkohandbokens pärmar.

Markus Klefbeck, komminister i Ingatorp-Bellö församling, Södra Vedbo pastorat