Rättighetsfrågorna inte lösta

Kyrkostyrelsen föreslår i sin skrivelse 2019:8 att kyrkomötet antar en rad översättningar av 2017 års kyrkohandbok på minoritetsspråk. Det handlar om versioner på finska, nord-, lule- och sydsamiska, samt meänkieli. 

Skrivelsen kan tyckas vara en ren formsak och av intresse främst för de minoriteter som firar gudstjänst på dessa språk.

Jag har själv tät kontakt med personer som följer utvecklingen i Svenska kyrkan från ett finskspråkigt perspektiv och de har uppmärksammat mig på en rad hårresande aspekter i det material som kyrkostyrelsen nu vill få stadfäst. 

Frågorna rör återigen (!) upphovsrätt och bekräftar att kyrkostyrelsen år 2017 lyckades föra kyrkomötet bakom ljuset när den svenska versionen antogs.

När kyrkokansliet i början av 2017 publicerade ett försenat underlag till slutversion av handboken på sin hemsida innehöll den en lång rad tomma sidor. 

I sista minuten hade man nämligen insett att man missat att försäkra sig om rättighetsinnehavarnas tillåtelse att ändra och nytrycka material ur 1986 års kyrkohandbok.

Saken var förstås ytterst pinsam. Det stod fullkomligt klart att man inte kände till upphovsmännen i då gällande handbok. 

Sedan kyrkokansliet lyckades få kyrkostyrelsen att avpollettera den ursprungliga handboksgruppen hade ansvariga tjänstemän också underlåtit att sätta sig närmare in i de rättsliga aspekterna. 

Till beslutet på hösten 2017 återfanns dock alla texter och musik i förslaget, som sedan också trycktes och nu används (mer eller mindre) i Svenska kyrkans församlingar.

Kyrkostyrelsens skrivelse från år 2019 om översättningar på minoritetsspråk är intressant eftersom den innehåller ett erkännande av att man faktiskt inte hade löst rättighetsfrågorna vid 2017 års beslut. 

Därmed bekräftar kyrkostyrelsen själv den bild som jag och flera andra debattörer påtalade inför beslutet år 2017; att det underlag som fanns inte varit tillräckligt genomarbetat. 

Trots att kritikerna mot det ödesdigra beslutet av Antje Jackelén bland annat har kallats för ”babblande dvärgar” i predikan i Uppsala domkyrka när den nya handboken togs i bruk erkänner kyrkostyrelsens egen skrivelse att vi som varit kritiska hela tiden har haft rätt. Jag citerar direkt ur skrivelsen:

I enlighet med gällande lagstiftning på upphovsrättens område krävs tillåtelse av den ursprunglige upphovsmannen för att översätta ett upphovsrättsligt skyddat verk och mångfaldiga och tillgängliggöra översättningen. En sådan tillåtelse har ännu inte kunnat inhämtas avseende en upphovsmans verk och vissa verk, som finns med i Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, del I, har därför utelämnats ur översättningarna samt musikvolymen på nord-, lule- och sydsamiska har utelämnats helt. Samtal med upphovsrättsinnehavarna pågår dock och målet är att även återstående samtycke kommer att kunna hämtas in före kyrkomötets behandling, så att kyrkomötets beslut kan avse de fem översättningarna i dess helhet.

Alla som känner till kyrkohandbokens nutidshistoria kan genast se att Svenska kyrkan ännu saknar tillåtelse att använda den bortgångne musikprofessorn Harald Göranssons underlag till den traditionella mässmusiken. 

Musikvolymen till kyrkohandboken har nämligen tvingats utelämna hela den så kallade serie A! 2017 skrev kyrkomötet att denna ”gudstjänstmusik har en särställning, då den bär stora delar av vårt liturgiska musikarv och brukas brett bland församlingarna.”

Av skrivelsen kan man misstänka att det bakom kulisserna nu sker massiva påtryckningar mot Göranssons efterlevande. Om inte ett avtal undertecknas snarast har nämligen kyrkokansliet återigen gruvligen misslyckats med en av sina uppgifter; i det här fallet uppdraget att ta fram välanpassade kyrkohandböcker för minoritetsspråken. 

Som saken nu ter sig har man skickat en skrivelse till kyrkomötet baserad på en medveten chansning att i efterhand lyckas lösa sina egna tidigare misstag. Med tanke på att kansliet under fem års tid inte har förmått korrigera tidigare fel är oddsen att hastigt lyckas just den här gången minst sagt dåliga.

Problemet rör som sagt inte bara de nu aktuella översättningarna. Avsaknaden av rättigheter till den mest brukade mässmusiken gäller uppenbarligen även den redan antagna och tryckta kyrkohandboken på svenska. 

Med andra ord visar skrivelsen om minoritetsspråk att även beslutet 2017 vilade på en hittills misslyckad chansning att i efterhand lösa de rättsliga problemen. 

Att i åratal revidera handboken utan att säkerställa dessa rättigheter kan inte gärna beskrivas som något annat än en grov underlåtelse av de ansvariga.

På en kyrka bör det vara rimligt att ställa höga etiska krav, det vill säga att dess ledande tjänstemän och beslutsfattare känner till, respekterar och ersätter det viktiga arbete som gjorts av kyrkans egna medarbetare i föregående generationer. 

Den här kunskapen har under de senaste decennierna inte funnits inom så väsentliga områden som liturgik, luthersk traditionsförmedling och kyrkomusik. 

Den misslyckade handboksprocessen är därför endast en följdriktig konsekvens av de brister inom det teologiska ledarskapet som Svenska kyrkan i tilltagande grad har blivit varse på senare tid.

Ur ett demokratiskt perspektiv är det mest allvarliga att kyrkomötets ledamöter år 2017 förleddes att antaga en kyrkohandbok till vilken Svenska kyrkan i viktiga delar inte äger rättigheter! 

Till detta kommer förstås den ännu allvarligare frågan om att de teologiska bristerna (bland annat kring språk, gudsbegrepp samt svenskkyrklig och allmänluthersk tradition) än så länge inte har blivit korrigerade och att den kyrkohandbok som officiellt är i bruk saknar legitimitet i såväl juridisk som teologisk mening. 

Frågan är nu om kyrkomötet än en gång ska behandlas som ett transportkompani eller om ledamöterna till sist, i enlighet med sin egen revisions granskning av handboksprocessen, vågar markera att kyrkokansliets arbetssätt inte är acceptabelt.

Allvaret i den uppkomna situationen låter sig inte skämtas bort med liknelser om babblande dvärgar eller fromma förhoppningar om att de rent juridiska misstagen kan komma att lösas i en odefinierad framtid och att de teologiska bristerna så småningom ska glömmas bort. 

Det som behövs är en äkta krisinsikt och en öppenhet bland kyrkans ledande att erkänna sin egen roll i den uppkomna situationen.

En möjlig väg framåt är att tillåta de översatta texterna att användas under en övergångsperiod. Samtidigt kan kyrkomötet skicka tillbaka ärendet och ge uppdrag åt kyrkostyrelsen att återkomma med ett nytt förslag till kyrkohandbok på såväl svenska som minoritetsspråken. 

Först när ett sådant förslag av sakkunniga inom de berörda områdena bedöms som väl genomarbetat i såväl teologisk som musikalisk och juridisk mening, kan kyrkomötet med gott samvete fatta beslut om nya kyrkohandböcker.

Tomas Appelqvist
universitetslektor
Karlstad