Vad har hänt med inrättandet av ett centralt musikråd?

Anders Björnberg har i Kyrkans Tidning nummer 25/26-19 påmint kyrkomöte och kyrkostyrelse om att beslutet om kyrkohandboken vid 2017 års kyrkomöte var en kompromiss.

Björnberg skriver: ”Under kritikstormen mot handbokens musikförslag gavs från högsta nivå löften om omtag eller nya tag beträffande den liturgiska gudstjänstmusiken. När, var och hur kommer det att ske?”.

Det han konkret pekar på här är formuleringen i beslut §172 beslutspunkt 10, på kyrkomötet:

”Kyrkomötet beslöt att bifalla av Torvald Johanssons under överläggningen framlagt förslag” vilket innebar följande:

”Att ge kyrkostyrelsen i uppdrag att arbeta vidare med kompletterande musik till kyrkohandboken. Uppdraget omfattar Gudstjänstmusik A, den gudstjänstmusik som har en särställning, då den bär stora delar av vårt liturgiska musikarv och som brukas brett bland församlingarna. Vidare omfattar uppdraget komplettering av musiken till de liturgiska texterna i Gudstjänstmusik (A–C) med musik från exempelvis samisk tradition, i jazzton, i nordisk folkton, och från våra systerkyrkor utanför Europa. Arbetet ska ske genom att en kommitté av sakkunniga musiker och teologer tillsätts med uppdraget att självständigt efter en öppen inbjudan välja ut och bearbeta musiken.”

En händelse som ser ut som en tanke (med E.G. Geijers uttryck) är att direkt efterföljande beslut (§173) rör (åter)inrättandet av ett centralt musikråd i kyrkan. Det råd som inrättades har nu arbetat i något år och utgör rimligen lämplig beredningsinstans för hur det fortsatta arbetet med kyrkohandbokens musik ska tillgå.

Lyckligtvis är både uppdrag, arbetssätt och mål tydligt angivna i kyrkomötesbeslutet från 2017, så samstämmigheten i hur man ska arbeta torde vara närmast total.

Om arbetet redan inletts vore det värdefullt om man från central nivå kontinuerligt rapporterade om dess fortskridande. Detta inte minst då detta är den för kyrkans inre liv mest avgörande framtidsfrågan. Om arbetet ännu inte inletts enligt kyrkomötets beslut är det angeläget att utreda varför så inte skett nu snart två år efter beslut.

Därför vill jag instämma i Björnbergs uppmaning att utreda vad som hänt med omtaget. De problem i nuvarande version som Björnberg pekar på kanske då också samtidigt kan åtgärdas under arbetets gång.

Mattias Lundberg
professor