Utvärdera kyrkohandbokens musik

I pingst var det ett år sedan den nya kyrkohandboken kom i bruk. I den församling där jag hela den tiden varit vikarierande kyrkoherde har vi präster och kyrkomusiker haft ambitionen att låta kyrkoårets variationer återkomma efter en försöksverksamhet som blev ganska enahanda i fråga om den liturgiska musiken. 

Jag har på känn att så varit fallet på många håll. Alltså har vi under det gångna året letat, läst och provsjungit ur kyrkohandbokens musikvolym på exakt 400 sidor. 

Ett par synpunkter vill jag då förmedla.

Först: Efter ett års ganska ingående arbete med kyrkohandboken i en ganska vanlig församlings gudstjänstliv (Veddige-Kungsäter i Halland, med sju sockenkyrkor) tycker jag och arbetslaget att den innehåller många möjligheter till ett väl fungerande gudstjänstliv. 

Då måste man också välja sådana musikaliska alternativ att församlingen – ibland med viss inlärningsprocess – kan hänga med på noterna. Lovsång måste få bli verklig lovsång, så att man kan sjunga och le samtidigt! 

Därför är det utmärkt att vi får välja, blanda och ge från Gudstjänstmusik A till E. Det liturgiska arbetet måste nu få fortsätta. Ett enda år är en kort tid för att hitta ”rätt ton” i gudstjänstlivet. Och ibland måste vi ompröva och variera oss.

Vi bestämde oss för att göra ett första år med fyra musikvarianter: för trefaldighetstiden, advent och jul, fastetiden samt påsktiden. Vi har blandat ur musikvolymens olika alternativ A – E, med viss grundförankring i Gudstjänstmusik A. Dock har vi ur Gudstjänstmusik B inte använt oss av något alls. Jag återkommer till det. 

Som en övergripande synpunkt från kyrkomusiker har jag ofta hört att man tycker att musikvolymen är knepig i sin struktur, svår att använda som den är upplagd. Det kopieras, klipps och klistras väldigt mycket för att slippa bläddra hit och dit under gudstjänstens gång. Det beror förstås delvis på att vi fritt får blanda och ge från A till E. 

Jag har verkligen inget bra förslag på hur musikvolymen skulle gjorts mera användarvänlig. Jag har bara noterat kritiska synpunkter från många kyrkomusiker.

Själv gör jag nu ett särskilt nedslag gällande lovsägelsen och prefationen i mässan. I Gudstjänstmusik A, som i stort sett bygger på 1986 års kyrkohandbok, finns 45 sidor med text och noter till lovsägelser och prefationer för hela kyrkoåret. De flesta av dem är jämförelsevis väl kända och använda, men nu med viss bearbetning. Bearbetningarna kräver övning, inte minst av oss präster, och det är bara bra.  
Om vi sedan går till Gudstjänstmusik B, så blir jag mycket undrande. Där finns hela 75 sidor text och noter till enbart lovsägelser och prefationer för hela kyrkoåret. Tonsättare till allt är Fredrik Sixten, en utomordentligt skicklig organist och tonsättare. 

Jag har hört många kyrkomusiker yttra att många av hans liturgiska tonsättningar är av mycket hög kvalitet. Problemet är bara att kvaliteten kanske är alltför hög och krävande för både liturger och församlingar i allmänhet. 
Jag undrar förstås om något alls av hela detta material någonsin kommer till användning. 

Min undran är då också om man i handboksarbetet inte gjort en rejäl missbedömning med att låta ett så avancerat material ta så stor plats. Gudstjänstmusik B:s moment lovsägelsen och prefationen är det till omfånget allra största enskilda materialet i hela musikvolymen! Och kanske det som kommer att bli minst använt av allt?  

Please, gör en undersökning och utvärdering av kyrkohandbokens musik på den punkten!

Till sist, ändå: under kritikstormen mot handbokens musikförslag gavs från högsta nivå löften om omtag eller nya tag beträffande den liturgiska gudstjänstmusiken. När, var och hur kommer det att ske?  

Anders Björnberg