Något som skaver med uppropet från Maria Magdalena församling

I både Facebookflöde och på Kyrkans Tidning möts jag av ett upprop för en öppen och levande tro från Maria Magdalena församling i Stockholm. Och visst har det blivit allt vanligare att det sprids onyanserade och provocerande bilder av kristen tro på nätet. Prästerna bakom uppropet vill att församlingen ska vara en motkraft som i stället bjuder in till ett öppet utforskande av kristen tro. Jag både gläds och inspireras.

Och ändå är det något som skaver. 

Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka. Det innebär att det är en kyrka för hela folket, oavsett tro, bakgrund eller kyrkotillhörighet. Det betyder också att den välkomnar alla som söker dess gemenskap. Det finns inget krav på bekännelse eller lära hos kyrkans medlemmar eller besökande (ett sådant finns bara för vigningstjänsten).

Det här får mig att tänka på berättelsen i Markusevangeliet (9:38–41) om hur lärjungarna reagerar på en undergörare som driver ut demoner i Jesu namn. ”Vi försökte hindra honom”, säger Johannes, ”eftersom han inte hörde till oss.” 

Lärjungarna har sett honom göra underverk i Jesu namn, men de vill ändå inte släppa in honom. De försökte till och med stoppa honom. Jesus, å sin sida, är som vanligt inkluderande: ”Hindra honom inte”.

Vad är det som gör att lärjungarna vill dra gränser där Jesus river skiljemurar? I parallellberättelsen i Lukasevangeliet (9:49–50) får vi en ledtråd: ”Vi försökte hindra honom eftersom han inte följer dig som vi.” Det avgörande uttrycket här är ”som vi”.

Undergöraren har inte samma tro som lärjungarna, han följer inte Jesus på samma sätt som de gör. Det är tillräckligt för att de ska försöka stoppa honom. De kan inte tolerera att någon annan agerar i Jesu namn och har en annan tro och praktik än de själva. 

Idag märker vi av att permafrosten kring att tala om tro i offentligheten har börjat tina. Det finns ett nyväckt intresse för kyrkan, för den kristna tron och för dess besvärliga centralgestalt Jesus. Det handlar inte längre om andlighet utan konturer. Allt fler vill lära sig mer om Jesus – de vill lära känna Jesus. Det gäller särskilt ungdomar och unga vuxna, som inte bär på de negativa bilder av kyrkan som var vanligare i deras föräldrars generation. De har inte haft mycket med kyrkan att göra förrän nu, så de har inte heller formats av hennes sätt att resonera om kristen tro. I stället har de använt sig av sociala medier och internet som hjälp för att reflektera över sina livsfrågor.

Och nu hittar de till våra församlingar. Deras längtan för dem till våra gemenskaper och det ska vi tacka Gud för. Men de kommer inte nödvändigtvis med samma världsbild och bibelsyn som dominerar i Svenska kyrkan. De kommer inte alltid med en prövande och nyfiken tro, men de kommer med en längtan. Klarar vår öppna folkkyrka av att ge rum åt unga människor som uttrycker sin tro på ett sätt som är annorlunda, eller rentav provocerande? Eller intar vi lärjungarnas position och försöker hålla dem ute som inte följer Jesus ”som vi”?

Hur är vi trogna mot det vi tror på och samtidigt radikalt öppna för alla sökande, hur mycket de än provocerar oss? Hur möter vi unga som inte vill utforska en prövande och nyfiken tro, utan snarare vill leva ut en fast och övertygad tro?

Det går en röd tråd genom Jesu verksamhet: han bryter ständigt ner nya skiljemurar och inkluderar fler än vad hans lärjungar och omgivningen hade tänkt sig. Vi behöver samtala om hur våra församlingar kan gestalta en öppen folkkyrka i en alltmer nykonservativ era. Vi behöver rusta våra gemenskaper till att ta emot och leva sida vid sida med oliktänkande som älskade medkristna. Det gäller även unga vuxna med svartvit teologi och sanningsanspråk. Hindra dem inte. Guds rike tillhör också sådana som de.

Dan Nässelqvist
Stiftsteolog, Linköpings stift