Att devalvera ämbetet ytterligare vore fel väg att gå

Turerna efter Thomas Peterssons avkragning i Visby och stiftsstyrelsens försök att avsätta Eva Nordung Byström i Härnösand går vidare. Från kyrkokansliets rättsavdelning har nu kommit ett förslag om att biskop ska kunna sägas upp om ansvarsnämnden för biskopar går med på det, samt att biskop som avkragas i vissa fall endast skulle avkragas som biskop, och då kunna fortsätta som präst.

Här står Svenska kyrkan inför olika vägval. Det handlar om ämbetets ställning i kyrkan, och om förståelsen av biskopsämbetet: som en funktion som läggs till prästens uppdrag, eller som något man vigs till och är, ett eget uppdrag.

Idag kan i stort sett alla tjänsteinnehavare i Svenska kyrkan sägas upp. Varför skulle inte detta också gälla biskopar?

Naturligtvis behövs en ordning för att hantera en biskop som är uppenbart olämplig, eller som av sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga inte kan utföra uppdraget. Men den möjligheten finns väl egentligen redan?

Ett annan väg vore att backa bandet, och närmare beakta de ur ämbetsteologisk synpunkt orimliga konsekvenserna av lokalanställningen. Ytterst handlar det om vilken plats ämbetet har i Svenska kyrkan. Nuvarande ordning har utan tvekan devalverat ämbetets betydelse, och gjort alla ämbetsbärare beroende av sin arbetsgivare på ett sätt som inte tidigare varit fallet och väl knappast heller var meningen.

Den andra frågan, som också innebär ett vägval, gäller konsekvenserna av en avkragning av en biskop. I diskussionerna efter debaclet i Visby har frågan ställts om det var rätt att förklara Petersson obehörig också som präst.

Utan att värdera avkragningen av Petersson menar jag att det är rimligt att en biskop som förklaras obehörig inte heller kan fortsätta som präst (eller diakon). Biskopsuppdraget är nämligen inte en funktion som läggs till prästämbetet eller prästens uppdrag.

Biskopsvigningen är just en vigning till något nytt, till biskopens ”vara”. Att prästens och biskopens uppdrag som förvaltare av ord och sakrament överlappar varandra förändrar inte denna sak. Det handlar inte om funktion utan om ontologi.

Ska den nu föreslagna ordningen gälla också präster och diakoner? Skulle en präst som tidigare varit diakon, och som förklaras obehörig, kunna fortsätta som diakon?

Svenska kyrkan har på många sätt en svag och otydlig ämbetsteologi. Begreppet ”vigningstjänst” har ytterligare rört till det. Det är lätt att uppfatta saken så att kyrkan har en vigningstjänst med tre olika funktioner: diakon, präst och biskop. Betoningen läggs då på vigningstjänsten, inte det specifika uppdraget. Men ingen vigs till ”vigningstjänsten”.

Man vigs till diakon, präst eller biskop. ”Är man så är man” brukade Åke Bonnier, biskop emeritus i Skara stift, säga, och det är just så. Detta är en fråga om vad man är, inte en funktion.

När ämbetsteologin diskuteras brukar reformatoriska käpphästar om ”predikoämbetet” framföras, att detta skulle vara ett enda med möjligen olika funktioner; att det är predikoämbetet som är instiftat av Kristus, men att detta kan se ut lite hur som helst beroende på kontext och behov.

Oavsett om detta är en korrekt beskrivning av reformatorisk ämbetssyn eller ej har Svenska kyrkan sedan 1500-talet genomgått en utveckling. En sådan syn på ”predikoämbetet” har inte längre bäring i Svenska kyrkans grundläggande dokument. Utvecklingen är förvisso motsägelsefull, men genom de senaste hundra åren av ekumeniskt arbete har den teologiska grunden för synen på biskopsämbetet förtydligats, inte minst genom bejakandet av BEM-dokumentet och Borgå-överenskommelsen.

Problemet är att dessa nya insikter inte fått genomslag i kyrkoordningen. Biskop Erik Eckerdal framhåller träffande i antologin Vigd till tjänst - om ämbetet i Svenska kyrkan (Verbum, 2024), att Svenska kyrkan har: ”implementerat underskrivna ekumeniska dokument dogmatiskt, men inte kyrkorättsligt och organisatoriskt”.  

Kyrkokansliets föreslagna förändringar skulle tveklöst underminera Svenska kyrkans episkopala ordning, och implementera en funktionell ämbetssyn. Det är fel väg att gå. Biskopens uppdrag gäller hela kyrkan, och oberoendet i förhållande till stiftsstyrelse och stift behöver vidare säkerställas. Det är detta oberoende som kyrkoordningen behöver formulera, oavsett om vi talar om ämbete, befattning eller den civil- och arbetsrättsliga anställningen.

Här brister utredningen och dess lösningsförslag kommer att leda Svenska kyrkan i fel riktning.

Markus Hagberg, kyrkoherde och prost