Nej, stiftsstyrelsen ska inte kunna kasta herden ur hagen

På förslag från kyrkokansliets rättsavdelning är att en stiftsstyrelse ska kunna skilja sin biskop från anställningen som biskop. 

Däremot inte utan ett stort och viktigt MEN. 

Den stiftsstyrelse som vill ge biskopen kicken måste först ha hämtat ett godkännande från Ansvarsnämnden för biskopar, eller att samma nämnd redan har förklarat biskopen obehörig att utöva ämbetet.
Den dubbla ansvarslinjen, kyrkan med å ena sidan vigda ämbetsbärare, å andra ­sidan demokratiskt folkvalda vid rodret, kräver just sådana regelverk som tillgodoser bägge sidors inflytande.

När Härnösands stiftsstyrelse 2020 ämnade köpa ut biskop Eva Nordung ­Byström från sin tjänst var den maktkamp som skildrades en där polerna inte kunde ha varit längre ifrån varandra. Stiftets kontraktsprostar ställde sig enhälligt bakom biskopen medan stiftsstyrelsen systematiskt ska ha uteslutit biskopen från viktiga möten och beslutsrum.

I en intervju i Kyrkans Tidning, med ­anledning av sin (naturliga, det vill säga frivilliga) avgång i oktober förra året, säger sig Nordung Byström sig ha varit ifrågasatt från början: ”Under biskopsvalet fick jag ett starkt stöd av präster och förtroendevalda i stiftet. Men stiftsstyrelsen ville inte ha mig.” (KT 15/10/24). 

Svenska kyrkans överklagandenämnd upphävde sedan stiftsstyrelsens beslut. Det fanns ett sista minuten-skydd. Men innan dess hopade sig frågetecknen. Vad händer om biskopen blir av med sin tjänst men inte sitt ämbete? Kan det uppstå ett sådant vakuum, att biskopen med kräkla i hand står portad utanför den hage där kyrkan skickat henne som herde? Vad är en biskop utan stift? Vad är ett stift utan biskop? 
 

När Thomas Petersson tvingades avgå 2022 var skandalen av en annan natur. ­Medan allmänheten förfärades över att en otrogen biskop avsattes av en kyrklig auktoritet med en moralisk kompass som stannat för flera sekler sedan, var frågorna som uppehöll ansvarsnämnden av ett ­annat slag. 

I Visby stift saknade dåvarande biskopen kyrkoherdarnas förtroende. Petersson var ifrågasatt bland annat för hanteringen av den situation, där den långvariga otrohetsaffären med en underordnad anställd på stiftskansliet utgjorde en bakgrund. Men det var oviljan att själv ta ansvar, och bära konsekvenserna, som gjorde Petersson olämplig att vara biskop.

Som regelverket ser ut i dag finns det ingen möjlighet för Petersson att skiljas från uppdraget som biskop, men fortsätta att verka som präst. Något den avkragade biskopen ägnar en stor del av sin självbiografi, Avkragad: Tankar om tro, svek och förlåtelse, åt att ifrågasätta. Han undrar där: ”Blir jag ett hack eller ett tomrum i porträttsviten som hänger på väggen i stiftskansliet i Visby?”

Medan Thomas Petersson borde ha förstått att avgå självmant, har han vidhållit ända sedan avkragningen att ett sådant agerande hade berövat kyrkan en chans att pröva saken korrekt och formellt. Men hade Petersson avgått som biskop, hade i stället domkapitlet kunnat pröva hans behörighet som präst.

På förslag är nu däremot att ansvarsnämnden ska kunna förklara samma person som obehörigförklarats som biskop duglig att fortsätta verka som präst.

Kärnan i förslaget är att skilja mellan tjänst och ämbete. Det har sin poäng. En präst eller diakon som bedöms sakna de förutsättningar som krävs för att klara av sin tjänst kan skiljas från sitt arbete. Ingen är gjord för alla tjänster. En chef kan fela på många sätt.
 

Men om vigningslöftena kvarstår viktiga, principiella teologiska frågor: 

Om en biskop skadar det anseende en biskop bör ha men inte anses skada det anseende en präst bör ha? Har präster och biskopar olika grad eller natur av anseende att förhålla sig till?

Hur rimmar det med tanken om att ämbetet är treledat, men ett?
 

Fanny Willman, ledarskribent