Att förringa människors sorger är biskoparna fjärran

REPLIK

I en debattartikel i Kyrkans Tidning (8 mars) skriver EFS ledningsgrupp om biskopsmötets senaste biskopsbrev Livets början och livets slut som gavs ut i januari. En grund för biskopsbrevet om orientering i etiska vägval är att hålla samman teologiska perspektiv, etisk reflektion och känslighet för de existentiella frågorna. Ärkebiskop Martin Modéus skriver i sitt förord att kunskapssökande, reflektion, samtal och bön ger både utmaning och trygghet.
 
Känsligheten för de existentiella frågorna innebär bland annat att inte förringa de känslor som människor bär med sig inför, vid och efter val i livet. Att förringa eller underkänna människors sorger är biskoparna fjärran: Vårt primära ansvar gäller de existentiella dimensionerna av frågorna, grundade i kristen människosyn och vägledande etiska principer. De två första tredjedelarna av brevet behandlar därför det stora och komplexa området kristen människosyn och etiska principer, med avsikt att kunna vara redskap på en mängd områden.

Ett pastoralt förhållningssätt som präglas av ödmjukhet är nödvändigt. Att navigera mellan öppenhet för olika ståndpunkter och tydlighet i egen reflektion är en central aspekt av professionaliteten i kyrkan.

Berättelsen om Maria som bär barnet går att läsa i ljuset av att människan har frihet och ansvar, och i ljuset av en värld där kvinnors autonomi ofta begränsas av omgivningens värderingar och de faktiska möjligheterna att bära fram ett barn. Att kvinnans rätt till sin kropp försvaras i vårt samhälle och i ett globalt perspektiv, varken utesluter eller förringar sorg över viktiga val, vare sig hos kvinnor eller män.

Det är själavårdande att kunna säga till en människa: ”Gud ville ditt liv”. Det är därför viktigt med ordvalen, som också biskoparna skriver. Det finns medicinska definitioner av foster och barn, men vid avbrutna graviditeter finns det också existentiella dimensioner. Ett exempel som lyfts i brevet är tidiga missfall. För vissa kan det finnas behov att tala om ett förlorat barn, för andra kan det vara av vikt att inte använda ordet barn utan tala om foster. Det är svårt att se hur det skulle innebära en förenkling av frågorna.
 
Genom kyrkans historia har det funnits olika uppfattningar om fostret från konceptionsögonblicket skall ses som en ”människa”, ”person” eller ”individ”. De olika ställningstagandena hänger bland annat samman med hur man tar ställning i biologiska frågor och i olika uppfattningar om när fostret får en själ. Detta påpekar läronämnden i sitt yttrande 1994:504 och fortsätter genom att säga att ”...här finns utrymme för olika ställningstaganden på den angivna grunden, som dock alltid innebär att fostret ses som en människa i vardande”. I samma yttrande hänvisar nämnden till ett tidigare yttrande (1993:513) utan att det innebär en motsättning till det nyss citerade.

Det är så meningen om att fostret har integritet och orubbligt värde, och att mänskligt liv startar i ”konceptionsögonblicket” ska läsas. Att livet startar i konceptionen är inte detsamma som att ett embryo har samma skyddsvärde som ett barn. Men frågan om abort är alltid ett allvarligt etiskt dilemma för dem som berörs. Läronämnden påpekar också kyrkans moraliska ansvar och en angelägen själavårdsuppgift.

I de frågor där det finns officiella ställningstaganden har biskoparna ansett det vara viktigt att sprida kännedom om dessa ståndpunkter, liksom att visa hur dessa ställningstaganden är förankrade i kristen tro och övertygelse. De yttranden från Läronämnden som lyfts i brevet är exempel på sådana tidigare officiella ställningstaganden från Svenska kyrkan.

Det är inte enkelt att vara människa, men vi kan var och en finna vägar fram till välgrundade beslut och vi har ytterst ett eget ansvar för att för att ta ställning. Men vi har också en gemensam grund att stå på och vi kan ta hjälp av varandra. Till slut vilar allt vi gör och hela våra liv i Guds kärlek och nåd.

Anna Cöster, teologisk sekreterare, biskopsmötet